Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Madeira Island Ultra-Trail 2017

18 juni 2017 av Fredrik

Jag visste att Madeira Island Ultra-Trail, eller MIUT som loppet också kallas, skulle blir riktigt tufft – troligen det tuffaste lopp jag någonsin sprungit. Jag hade anmält mig till den längsta distansen vilket innebar 115 km och en sammanlagd stigning på 7100 höjdmeter. Min plan var enkel – eftersom stigningar inte är min starka sida så jag skulle ta dem i ett bekvämt tempo för att sedan springa på när det gick utför. Riktigt så blev det inte.

Banprofil

Banprofil. Visa större bild.

 

Innan loppet

Arrangören hade ordnat med busstransport till starten i Porto Moniz. Jag satt och blundade och hoppades på att jag skulle somna, men det gick inte, de andra löparna tjattrade som om det vore ett cocktailparty. Loppet skulle starta vid midnatt och jag hade varit vaken sedan halv åtta på morgonen.

Bussen var framme långt innan starten. Onödigt tidigt tyckte jag. Porto Moniz var ett litet samhälle och där myllrade det av löpare och anhöriga. Jag lämnade in min påse med ombyteskläder som skulle skjutsas till målet i Machico, sedan promenerade omkring för att fördriva tiden och hålla mig avslappnad.

En halvtimme innan start rättade jag till min utrustning och ställde mig i startfållan. Den var redan var full av adrenalinstinna löpare som trängdes och hade högljudda konversationer med varandra. Jag gillade inte alls att stå där. Jag föredrar lopp med få deltagare, nu var vi närmare 800.

Löpare redo att ge sig av.

Startfältet.

 

Porto Moniz (Start) – Fanal (checkpoint 1)

Distans: 13,9 km, stigning: +1495 m, fallhöjd: -360 m

Det var trångt vid starten. Eftersom jag stod ganska långt bak i startfältet så tog det en stund innan jag kunde börja springa. Loppet började med en relativt liten stigning. Bara några minuter in i loppet hörde jag svenska röster. Det var inga löpare jag kände igen, men jag sprang och växlade några ord med dem.

Efter det första krönet så letade sig banan ner igen längs en smal stig. Det bildades en lång kö av löpare och stundvis blev jag stillastående. Jag kände mig frustrerad. Jag ville springa på i utförslöporna. Att jag såg hur skenet från de snabbare löparnas pannlampor rörde sig uppför den andra stigningen gjorde inte saken bättre.

När jag själv var på väg upp för den andra stigningen så kastade jag en blick bakåt. Jag såg ett långt koppel av pannlampor som ringlade ner för backen där jag nyss sprungit. Det var en rätt häftigt syn.

 

Fanal – Chão da Ribieira (checkpoint 2)

Distans: 5,3 km, stigning +45 m, fallhöjd: -890 m

När jag var på väg ner mot den andra checkpointen så slog jag, vid ett par tillfällen, huvudet i låga trädgrenar. Båda gångerna var det pannlampan som tog smällen och jag blev orolig att den skulle gå sönder. Visserligen hade jag en till pannlampa i packningen, det hörde till den obligatoriska utrustningen, men den var inte alls lika bra. Efter den andra smällen blev jag mig stel i nacken. Jag stretchade medan jag sprang, men det kändes inte som att det gjorde någon skillnad. Stelheten besvärade mig i minst en timme.

 

Chão da Ribieira – Estanquinhos (checkpoint 3)

Distans: 9,6 km, stigning: +1385 m, fallhöjd: -110 m

Jag plockade fram stavarna som jag bar bakpå löparvästen. Jag hade inte använt dem tidigare på grund av trängseln. Det kändes riktigt skönt med avlastning när det nu gick uppför igen.

Det var fortfarande natt och så pass mörkt att det svårt att se var berget slutade och himlen tog vid. Jag förväxlade stjärnor med pannlampor och tvärtom.

Under min vandring uppför berget föll jag in i mikrosömn, som när man somnar och vaknar efter en sekund. Det hände tre eller fyra gånger. Jag har aldrig varit med om det när jag sprungit eller vandrat tidigare. Jag blev orolig. Hur skulle det gå? Jag var ju fortfarande bara i början av loppet. Efter att ha resonerat med mig själv en stund så kom jag fram till att kaffe och solljus skulle få mig piggare.

 

Estanquinhos – Rosário (checkpoint 4)

Distans: 8,6 km, stigning: +0 m, fallhöjd: -1025 m

Jag frös då jag lämnade checkpointen, men det blev varmare när jag kom ner en bit i skogen igen. Den här sträckan var bara utförslöpning och även om det bitvis var brant och teknisk terräng, så gick det att springa på. Framsidan av mina lår tog stryk av utförslöpningen.

Klockan var närmare halv åtta på morgonen när jag nådde checkpointen och det hade blivit så pass ljust att jag kunde ta av mig pannlampan.

 

Rosário – Encumeada (checkpoint 5)

Distans: 6,9 km, stigning +680 m, fallhöjd -385 m

Inte långt ifrån checkpointen blev jag omsprungen av ett gäng snabba löpare. De kom inte från samma håll som jag. Hade de missat checkpointen? Eller hade jag sprungit fel? Det gick upp för mig att det var löparna från den kortare ultraklassen som hade startat.

Fram till nu hade jag bara ätit tomater, apelsiner, jordnötter och chips, men vid nästa checkpoint serverades varm mat – ris och köttfärs. Jag satte mig på en stol och försökte få i mig maten, men det gick inget vidare. Tuggorna växte i munnen och när jag hade tvingat i mig halva portionen så kastade jag det som var kvar.

 

Encumeada – Curral das Freiras (checkpoint 6)

Distans: 15,3 km, stigning: +890 m, fallhöjd: -1060 m

I början av etappen sprang man längs en pipeline på en lång trappa av trästockar. Den kändes inte helt säker och jag tänkte att om någon faller nu, så skulle alla bakom falla som dominobrickor.

Sedan gick banan längs en bergvägg med prunkande växter på ena sidan och en fantastisk utsikt på andra. På vissa ställen sipprade vatten fram ur berget och jag passade på att svalka mig och fylla en av mina mina flaskor med vatten.

När man rundat berget vi sprang så uppenbarade sig Curral das Freiras, Nunnornas dal, nedanför berget. Jag satte mig på en sten och smorde in mig med solkräm och letade på både keps och solglasögon i packningen. Jag avskyr att ha keps på mig, men jag ville inte bränna mig av solen, som nu stod högt på himlen. Medan jag satt där så passerade många löpare mig. Några bad mig fotografera dem med den spektakulära bakgrunden.

På väg ner mot dalen träffade jag en svensk löpare från ultraklassen. Vi gjorde sällskap ner mot byn.

Vid checkpointen i Nunnornas serverades också varm mat. Till min stora besvikelse så var det samma maträtt som tidigare. Det hade varit möjligt att skicka en dropbag till den här checkpointen, men jag hade inte gjort det.

Curral das Freiras, Nunnornas dal.

 

Curral das Freiras – Casa do Pico Ruivo (checkpoint 7)

Distans: 10,8 km, stigning: +1370 m, fallhöjd: -290 m

Innan jag och den andra svensken gav oss iväg på nästa etapp så var det en funktionär som kontrollerade att jag hade minst en liter vätska och en telefon med mig.

Det gick uppför igen. Det var varmt och jag svettades jättemycket. Solkrämen och kepsen gjorde det inte bättre. Eftersom det var så noga att man hade vätska med sig, så snålade jag med det jag hade. Jag hoppades på att det skulle finnas rinnande vatten längs banan som jag kunde svalka mig i, men det gjorde det inte.

Stigningen tycktes aldrig ta slut. Flera gånger trodde jag att jag nått toppen och gång på gång visade det sig att jag hade fel. Till sist planade ut och det gick att springa, men det gick inte fort och jag kunde inte längre hålla samma tempo som min nyfunne vän.

När jag kom till Casa do Pico Ruivo så satte jag mig först utomhus för att vila och äta chips. Efter en stund fick jag frossa och jag var tvungen att gå in och värma mig i stugan som fanns där. Jag fick tag på en sittplats intill en värmelampa och där blev jag sittande ett bra tag innan jag kände mig redo att fortsätta.

Pico Ruivo.

 

Casa do Pico Ruivo – Pico do Areeiro (checkpoint 8)

Distans: 5,5 km, stigning: +460 m, fallhöjd: -420 m

Inledningsvis var det ett parti med många trappor, både uppför och nedför. Så småningom kom jag fram till en tunnel som ledde genom berget. I tunneln var det mörkt och man såg bara ett ljus i slutet av tunneln. Jag var på väg att fiska upp min pannlampa ur packningen när en annan löpare kom springandes. Hon hade redan pannlampa på sig, så jag tog rygg på henne genom tunneln. Kort därefter var det ett par tunnlar till, men de var kortare, så jag gick igenom utan att ha någon koll på underlaget.

Uppe på berget bjöds man på hisnande vyer. Man befann sig ovanför molnen och på båda sidor om leden var det branta stup. Jag hade hänförts av bilder och videor från dessa vyer tidigare, men nu befann jag mig där på riktigt. En känsla av eufori strömmade genom kroppen.

Pico do Areeiro var loppets högsta topp med sina 1800 meter över havet.

 

Pico do Areeiro – Ribeiro Frio (checkpoint 9)

Distans: 9,3 km, stigning: +125 m, fallhöjd: -1035 m

I vanliga fall hade den här etappen varit lättsprungen, men efter drygt 18 timmar i bergen så var lårmusklerna helt slut, så det gick inte fort. Jag fick problem med uthålligheten fastän jag höll ett lågt tempo och jag började varva jogg och gång. Mitt humör svängde och jag kände mig less. Jag skickade ett gnäll-sms till min fru där jag skrev att jag blev omsprungen av alla.

 

Ribeiro Frio – Poiso (checkpoint 10)

Distans: 3,8 km, stigning: +485 m, fallhöjd: 0 m

Vid varje checkpoint fanns en skylt som talade om hur mycket stigning och fallhöjd nästa etapp hade. Eftersom det inte funkade att springa nerför, var jag nöjd med att det nu skulle gå uppför. Klockan började närma sig nio på kvällen och pannlampan behövdes i skogen.

 

Poiso – Portela (checkpoint 11)

Distans: 8,8 km, stigning: +30 m, fallhöjd: -805 m

Under den här etappen började jag bli snurrig i huvudet. Jag fick för mig att bladen på backen var ormar och fiskar. Det var mest fiskar. Ibland insåg jag att det bara var inbillning, men ibland tänkte jag att fåglar måste ha flugit upp med fiskarna till bergen. Tankarna hakade även upp sig i ett försök att definiera löpning. Jag blev irriterad på mina egna tankar. Jag orkade inte med dem.

När jag kom till checkpointen hade jag sprungit i lite mer än ett dygn. Jag blev sittandes ganska länge med en mugg kaffe. Medan jag satt där såg jag hur ett par funktionärer hjälpte en löpare in i tältet. När han försökte sätta sig ner föll han framstupa över stolar och bord och såg ut att slå sig rätt illa. Även om jag inte kan portugisiska så förstod jag att man ringde efter sjukvårdare. Det kändes märkligt att resa sig upp och bara ge sig av mitt i dramatiken.

Portela – Larano (checkpoint 12)

Distans 5,2 km, stigning: +35 m, fallhöjd: -320 m

Mina tankar blev ännu snurrigare. Jag hade inte längre koll på att jag sprang ett lopp. Jag fick för mig att jag hade ett uppdrag att utföra. Det var min uppgift att hitta var på stigarna det var säkert att sätta fötterna så att andra skulle kunna ta sig fram där. Jag inbillade mig också att stigarna hade skapats av en historisk person och jag försökte komma ihåg vem det var.

Mitt i alla tokigheter kändes snitslarna som markerade banan bekanta. Det var ju som att springa ett lopp. När jag tänkt ett tag till så insåg jag att det var ju det jag gjorde. Allt jag behövde göra var att följa markeringarna. Jag behövde inte bry mig om några andra uppgifter.

När jag kom fram till checkpointen kändes det som att jag återfått fokus helt och hållet. Jag satte mig med ännu en mugg kaffe. Samtidigt som jag drack den, så masserade jag låren. En funktionär erbjöd sig att spraya mina ben med kylspray. Gärna, svarade jag. Hon frågade om allt kändes bra i övrigt. Ja, ljög jag.

 

Larano – Ribeira Seca (checkpoint 13)

Distans: 7,5 km, stigning: +80 m, fallhöjd: -175 m

Kylsprayen hade varit effektiv, för jag upplevde att det gick lättare att springa igen. Det kändes även bra att hjärnan fungerade igen, för det fanns gott om sluttningar att trilla ner för längs den här etappen.

 

Ribeira Seca – Machico (Mål)

Distans: 4,3 km, stigning: +5 m, fallhöjd: -220 m

När jag lämnade checkpointen så bestämde jag mig för att ge allt de drygt fyra kilometerna som återstod av loppet. Jag passerade flera trötta löpare medan jag sprang längs levadorna som ledde ner mot staden.

Plötsligt började pannlampan blinka. Den gör så när batteriet håller på att ta slut. Jag vågade inte chansa på att batteriet skulle räcka tills det att jag kom ner till gatubelysningen i Machico, så jag stannade och letade rätt på den andra pannlampan i min packning. Huvudbandet satt för löst och jag lyckades inte spänna det. Jag ville inte slösa någon tid, så jag bestämde mig för att springa med lampan i handen.

Under den sista kilometern kändes det som att jag fick skavsår på undersidan av båda fötterna. Varje steg gjorde ont. Jag bet ihop. Jag skulle snart ha tid att plåstra om dem. Jag kunde se målet borta vid stranden.

Jag passerade mållinjen efter drygt 28 timmar och 31 minuter.

Målgången. Bild tagen från en YouTube-video.

 

Tankar kring loppet

Jag blev väldigt förtjust i Madeira och loppet var otroligt fint. (Åtminstone det jag såg när det var ljust.) Bra arrangemang, trevliga funktionärer och bra uppmärkt bana. Banan hade varit mer krävande än jag förväntat mig – inte bara på grund av stigningen, utan även den stundvis tekniska terrängen. Det enda jag var missnöjd med, om man bortser från att jag inte var så förtjust i maten som serverades, var trängseln i många av de checkpoints man passerade.

Om man ser till min egen prestation så hade jag naturligtvis kunnat tränat bättre inför loppet, så är det ju alltid. Jag hade även kunnat planerat sömnen lite bättre och så borde jag kanske inte ha promenerat en mil på dagen innan starten. Jag släpade dessutom runt på en hel del energiprodukter som jag aldrig använde. Det var enklare att fylla flaskorna med den sportdryck som serverades under loppet  än att blanda egen.

Under loppet sa jag till den svenska löparen som jag sprang med ett tag, att det var ett fantastiskt lopp, men med tanke på hur jobbigt det var så skulle jag nog inte vilja springa det igen. Jag kunde inte ha mer fel. När jag vaknade på hotellet efter knappt fyra timmars sömn så kände jag att jag ville tillbaka och springa loppet igen.

4 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: ,

Anmäld till Arctic Ultra

16 december 2016 av Fredrik

I februari 2017 åker jag ner till Arvika för tredje året i rad. I fjol var jag där för att slutföra The Swedish 100 Miles Challenge. I år sprang jag 50 miles, bara för att spara på krafterna till ett annat lopp. Eftersom jag är anmäld till Madeira Island Ultra Trail i april, så var jag lite osäker på vilken distans jag skulle välja, men till sist bestämde jag mig för fullängdaren – 100 miles.

Kommentera | Kategorier: Allmänt | Taggar: ,

Bislett International Indoor Endurance Festival 2016

05 december 2016 av Fredrik

Det har nu gått två veckor sedan 24-timmarsloppet i Bislett stadion i Oslo. Ett lopp där man springer runt runt på en inomhusbana under ett dygn för att se hur långt man kommer. Den här typen av lopp kallas för tidslopp i ultrasammanhang och galenskap i andra sammanhang.

Mitt mål att nå 20 mil kändes inte alls omöjligt. I fjol nådde jag 18,4 mil, trots en del problem. Självklart skulle det uppstå problem även i år, men jag skulle tackla dem bättre. Även om jag inte hade samma träningsmängd i bagaget i år, tänkte jag att formen kanske var ganska bra ändå, i augusti hade jag ju till exempel sprungit bättre på Tierra Arctic Ultra jämfört med året innan.

Jag åkte till Oslo dagen innan loppet. Det var inget tågkaos, ingen stress för att hinna med flyget, trevlig middag tillsammans med några andra löpare, inget krångel på morgonen innan loppet och dessutom fanns det t-shirts min storlek när jag registrerade mig på stadion. I år var allting perfekt.

Det i Panduro-kartongen och den randiga frysväskan är mina grejer.

Det i Panduro-kartongen och den randiga frysväskan är mina grejer.

Kl 10 – 16: moturs

Löpningen kändes bra. Jag höll ett relativt högt tempo utan att för den delen anstränga mig. När det blev varmt, så dränkte jag en medhavd kökshandduk i kallvatten och svalkade mig med den. När tröjan började skava, så bytte jag genast till en annan. Jag var förberedd på de problem som brukar uppstå.

Drygt fyra timmar in i loppet var det som om någon drog i handbromsen. Löpningen kändes plötsligt tung och benen stumma. Mitt försök att fixa problemen genom att öka energiintaget gjorde ingen skillnad.

När det var dags att byta håll hade jag sprungit 58 km.

Kl 16 – 22: medurs

De negativa tankarna lät inte vänta på sig. “Jag kommer inte att nå mitt mål. Jag kommer inte att komma längre än i fjol. Varför ska jag fortsätta? Jag kan lika gärna bryta.” Jag bestämde mig för att inte fundera mer på det förrän tolv timmar gått. Även om det gick tungt, så hade det ju inte gått jättedåligt. Ännu fanns det en chans. Jag började varva löpningen med en del gång. Låren hade börjat skava, så jag smorde in dem med sportslick. (En salva som motverkar skavsår.)

Det var dags att byta håll igen. Under det andra sextimmarsblocket fick jag ihop 42 km.

Foto: Olav Engen för kondis.no

Foto: Olav Engen för kondis.no

Kl 22 – 04: moturs

Var det efter tolv timmar, eller klockan tolv jag fick bryta? Jag var inte säker. Det gick fortfarande tungt och jag fick problem med motivationen. Det började bli svårt att få i mig energi också. Det händer alltid när jag springer på Bislett, så i år hade jag tagit med mig alternativ till sportdryck och gels – inget gick ner. Dessutom började låren bli såriga, så jag fick plockade fram de stora plåstrena på 10 x 8 cm. De fäste knappt på grund av sportslicken, men det löste jag med tejp.

Framåt natten var det mer gång än löpning och det var till och med jobbigt att gå. När klockan passerat tre så var tårarna nära. Jag var frustrerad, arg och besviken – allt på samma gång. “Nu ger jag upp”, tänkte jag. Inga protester. Jag gick och drog på mig min täckjacka och lade mig ner på golvet. Jag somnade nästan på en gång. Efter att ha sovit 20-30 minuter vaknade jag med kramp i benen och jag frös så att jag hackade tänder.

Under det här sextimmarsblocket blev det bara 25 km.

Kl 04 – 10: medurs

“Är du lite ynklig nu?”, frågade Lotta, som kom för att kolla till mig där på golvet. Hon sprang inte själv i år, utan var på Bislett för att supporta löpare. Ja, visst var jag ynklig. Hon såg till att jag fick i mig lite kaffe och en nygräddad våffla. Det var precis vad jag behövde för att få upp värmen igen. Jag gick och satte mig vid mitt bord och kollade på löparna som sprang förbi. Beslutet att bryta kändes fortfarande okej.

Medan jag satt där började jag frysa igen. Jag tänkte att jag borde duscha och ta på mig varma kläder. Hur skulle det gå till? Det kändes alldeles för jobbigt. Istället överraskade hjärnan mig med en oväntad idé – jag skulle kunna gå ett par varv för att få upp värmen. Inga protester.

Efter ett par varv kände jag att benen var redo att springa lite till. Jag tog av mig jackan och började springa. Fantastiskt – det funkade! Jag var tvungen att gå emellanåt, men det var skönt att vara i gång igen. Jag bestämde mig för att skrapa ihop 15 mil, så att jag fick medalj i alla fall.

Den sista timmen på Bislett är magisk. Stämningen byggs upp av speakern, funktionärerna, support och de åskådare som letar sig ner till kulverten på morgonen. Känslan av att loppet snart är över verkar ge nya krafter till alla löpare. ”När det är 35 minuter kvar startar den traditionella Bislett-spurten” upprepade speakern, Stig Andy, i högtalarsystemet. Jag tjuvstartade. När det var 40 minuter kvar höjde jag tempot något och sedan ökade jag det successivt. Eftersom det gick ganska långsamt innan, kändes det som om jag flög fram. ”Ten, nine, eight, seven, six, five, four, three, two, one, stop!”

Under det sista blocket fick jag ihop 36 km, varav 10 km den sista timmen. Totalt når jag 161 km under 24 timmar.

Sitter och väntar på att de ska komma med mäthjulet.

Sitter och väntar på att de ska komma med mäthjulet.

Tankar om loppet

Det är svårt att veta varför det gick som det gick. Det kan ha varit värmen i kulverten. Den var det flera som gnällde över. Det skulle också kunna bero på långvarig stress, vilket har haft negativ påverkan på träningen och under året och säkerligen prestationsförmågan också. Möjligen påverkade de sönderskavda låren mitt löpsteg också. (Jag borde haft korta tights istället.)

Nästa år springer jag Kullamannen 100 miles i november, så då blir det inget besök på Bislett, men jag har börjat kolla efter andra 24-timmarslopp. Än har jag inte gett upp tron om jag ska klara 20 mil.

Som vanligt är det kul att träffa alla ultravänner. Ni är fantastiska. Tack för all pepp!

2 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: ,

Följ mig på Bislett International Indoor Endurance Festival

17 november 2016 av Fredrik

Imorgon (fredag 18 november) är det dags att, för tredje året i rad, delta i 24-timmarsloppet i Bislett stadions kulvert – ett lopp som går ut på att man ska springa så långt man kan under ett dygn. Jag siktar i vanlig ordning på att nå 20 mil, men har börjat inse att det inte är jättelätt.

Loppet pågår från fredag kl 10 till lördag kl 10. Man sover inget, äter ibland och vänder håll var sjätte timme. Mitt favorithåll är moturs. Banan är 546 meter lång och tartanbelagd. Målet på 20 mil motsvarar lite drygt 366 varv.

Det går att se hur det går för mig och de andra löparna på den här sidan:
https://topptid.no/results/dashboard/1248

Det verkar som att video kommer att sändas via Ustream. Jag vet inte vilken adressen blir, men tidigare år har den varit här:
http://www.ustream.tv/channel/bislett-24-hour-indoor-challange

Vill du läsa om mina tidigare besök i Bislett, så kan du göra det här:

Bislett Stadion

Foto som jag tog på väg till loppet i fjol.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: ,

Ytterligare ett lopp bokat 2017

16 oktober 2016 av Fredrik

Förra helgen kunde jag berätta att jag bokat de två första loppen inför 2017. Nu har jag bokat ett till, nämligen Kullamannen Ultra – ”Himmel, hav & helvete”. I början av november nästa år beger jag mig återigen till Skåne för att springa 161 km (100 miles). Drygt 4000 höjdmeter utlovas, så det där med att Skåne skulle vara platt stämmer inte.

Selfie i Kullaberg

Sprang i Kullaberg i somras och ser verkligen fram emot ett återbesök.

2 kommentarer | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , ,

Två lopp bokade 2017

09 oktober 2016 av Fredrik

Planen inför nästa år är långt ifrån klar, men de första anmälningarna inför nästa år är nu gjorda. Det blir ett nytt äventyr och en favorit i repris.

Madeira Island Ultra Trail

I april bär det av till den portugisiska ön Madeira för att springa Madeira Island Ultra Trail, eller MIUT. Loppet ser fantastiskt fint ut, men det kommer inte att bli någon ”walk in the park”. Den 115 km långa banan bjuder på en sammanlagd stigning på närmare 7100 höjdmeter.

MIUT 2016 RACE från FILM ONVimeo. Hoppa till 2:47 om du bara vill se de storslagna vyerna.

GAX 100 miles

Ett av mina favoritlopp är utan tvekan GAX nere i Skåne. Jag sprang loppet i oväder 2014 och när jag kom tillbaka 2015 för att bättra på min tid, fick jag sådana problem med värmen att jag missade tåget hem. Oavsett väder, så ser jag fram emot 161 underbara kilometer längs Österlenleden i juli.

Selfie vid Ales stenar.

I somras var jag i Skåne på semester och passade på att titta närmare på några delar av banan.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , ,

Tierra Arctic Ultra 2016

04 september 2016 av Fredrik

Benen var helt slut, fötterna värkte och jag var hungrig. Huvudet var fullt av tankar. Det var mindre än en mil kvar av loppet. Det var då, under fjolårets upplaga av Tierra Arctic Ultra, som jag bestämde mig för att komma tillbaka i år och göra om alltsammans.

Tierra Arctic Ultra är ett lopp som går genom fantastiska fjällmiljöer, från Nikkaluokta till Abisko. En stor del av loppet går längs Kungsleden och man springer antingen 100 km och 1600 höjdmeter eller 120 km och 2500 höjdmeter.

Under loppet är man helt självförsörjande, vilket innebär att arrangören varken förser en med vätska eller energi längs banan – det finns dock gott om jokkar att ta vatten från och resten får man bära med sig tillsammans med den obligatoriska utrustningen.

På tävlingsdagen klev upp 3:30 för att hinna med att äta frukost, göra mig i ordning och städa ur stugan jag bodde i. Två timmar senare hade jag registrerat mig vid startfållan och träffat några bekanta löpare. Tyckte mig höra någon säga att det var 4°C. Jag kände mig lugnare än vad jag vanligtvis gör inför ett lopp.

Kl 6:00 bar det av. Inledningsvis springer man bland fjällbjörkar på spångar och över stenar. Jag kommer nog fyra kilometer innan jag inser att jag glömt starta klockan. Efter ett tag tornar fjälltopparna upp sig i horisonten och de kommer närmare och närmare.

Tierra Arctic Ultra

Skárttoaivi, Singitjåkka, Tuolpagorni, Vierramvare och foten av Kebnekaise.

Vid Tarfalabron tog vi som sprang den längre distansen en avstickare till Tarfala. Det är en sträcka som är väldigt stenig och besvärlig att springa. Jag snubblade och föll som en fura över stenarna vilket resulterade i ett stukat finger, några sår och ett par mosade punschrullar i ena bröstfickan. Jag blev lite chockad.

Efter att man varit till kontrollpunkten i Tarfala vänder man och springer tillbaka. När jag nästan var vid Tarfalabron igen, så halkade jag och stupade ner i en lerpöl. Jag hade lera långt upp på ena armen. Det hade nog gjort sig bra på bild, men jag stannade vid en jokk och tvättade mig, eftersom det började skava då det torkat.

Fredrik Norlin vid Tarfalajaure

Vid Tarfalajaure.

Det var mycket folk i rörelse vid Kebnekaise fjällstation och leden bort mot Singi – kul att se att fjällen lockar så många. Nästan alla hejade när man kom springandes.

När jag spungit ett tag – lite längre än vad jag kunde minnas från i fjol – kom jag till platsen där leden åter igen delar sig för de båda distanserna. Jag följde en stig som bjöd på ett par hundra höjdmeters klättring. Där uppifrån får man en storslagen vy över Tjäktavagge. På vägen ner mot dalen skrattar jag för mig själv och konstaterar att det är en fantastiskt vacker plats.

Tjäktjavagge

Tjäktjavagge.

Efter ungefär halva distansen börjar det regna. Jag såg medtävlande som började plocka fram sina regnjackor. Själv bestämde jag mig för att låta jackan förbli nedpackad och lät istället regndropparna svalka mig. Leden blev bitvis ganska lerig och hal. Jag har dålig koll på hur länge det regnade egentligen – en timme kanske.

Jag var medveten om att jag slarvade med energiintaget. För sött, sa kroppen när jag pytsade i mig sportdryck och energikuber. Mina tunnbrödrullar med extra mycket jalapeñomjukost var däremot en höjdare. Jag intalade mig själv att vattnet från jokkarna var rena rama raketbränslet.

Vid en av kontrollpunkterna frågar en kvinna om jag ramlat. Konstig fråga, tänker jag, men berättar om vurporna vid Tarfala. När jag sprungit ett tag känner jag hur det svider på vänster knä och när jag tittar så upptäcker jag att det är jordigt och att jag har ett blödande sår. Jag fattar inte alls när jag kan ha fått det. Det var dock inte värre än att jag kunde tvätta såret med vattnet ur en av mina flaskor.

Även om jag inte springer för att slåss om topplaceringarna, så triggas tävlingsinstinkten igång när man ser löpare framför en – eller när man upptäcker att någon närmar sig bakifrån. Jag lyckas jaga ikapp en del löpare under loppet, men de flesta har fel färg på nummerlapparna – jag vill passera löpare med röda lappar, de med blå springer den kortare distansen.

I fjol skulle man upp till Tjålmevagge och vända när man passerat Alesjaurestugorna. En stigning på ett par hundra höjdmeter som bjöd låren på redigt med stryk. I år sprang man bara förbi. Synd, både för att jag visste att jag hade klarat det snabbare i år och för att årets resultat inte skulle kunna jämföras med fjolårets.

Alesjaure

Alesjaure.

Det är egentligen ganska fint där man springer med sjöarna på höger sida, men ändå känns det leden lite tråkigare här. Och myggigare. Energin tryter och jag börjar längta efter att gå i mål.

Vid Kartinvare kommer jag ikapp några löpare som tidigare passerat mig. Återigen sätter tävlingsinstinkten in och jag bestämmer mig för att skaffa så mycket försprång jag kan på stigen ner för berget. Jämfört med de trötta stegen jag tog tidigare, så känns det som om jag flyger fram.

Nere vid Abiskojaure, när det är ungefär en mil kvar, plockar jag fram pannlampan. Den sista biten är jobbig. Fötterna har tagit mycket stryk och jag springer mest där det är lättsprunget, annars går jag.

Abiskojaure

Vid Abiskojaure.

Plötsligt kom jag att tänka på att de bjöd på saft vid målet året innan och att det hade varit riktigt gott. “Ett par kilometer till, sen får du saft”, sa jag till mig själv och roades av det. Jag fortsatte att peppa mig själv med tramsiga ramsor om saft. Jag till och med sjöng om saft.

Strax efter midnatt, efter 18 timmar och 16 minuters löpning, passerade jag mållinjen utanför turiststationen i Abisko. Det var så skönt att vara framme. Jag bjöds på både saft och en otroligt god soppa. (Nästa gång kommer jag att sjunga om den.)

Jag gjorde ett hyfsat lopp, men jag hade siktat på en tid under 18 timmar, så jag kände mig inte helt nöjd. Det blev en 18:e plats och jag hamnade ungefär i mitten på resultatlistan.

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: ,

High Coast Ultra 2016

22 juni 2016 av Fredrik

Vid halv tio-tiden i fredags kväll hoppade jag på bussen vid vandrarhemmet i Nordvik. Jag gjorde ett sista försök att få lite sömn, men det gick inte nu heller. Jag hade varit vaken sedan tidigt på morgonen och det skulle nu dröja närmare ett dygn innan jag skulle få krypa ner i sängen på vandrarhemmet igen.

Bussen skjutsade mig och de andra löparna till Paradiset i Örnsköldsvik där vi registrerade oss och fick information inför loppet. När klockan närmade sig midnatt tågade vi i samlad trupp till Stora torget, där starten av High Coast Ultra skulle ske.

Jag och andra löpare

Innan starten på Stora torget i Örnsköldsvik.

Klockan tolv gav vi oss av och ganska snart hade vi letat oss ut ur centrum. Jag hade valt att starta med pannlampa och det visade sig vara bra, för i skogspartierna var det skumt även om det var en ganska ljus natt. Inledningsvis var det relativt enkel löpning i omväxlande miljöer.

Vid Balesuddens naturreservat (ca 18 km) var det problem att hitta. Vi var en grupp löpare som letade oss ner till en strand via en svårframkomlig stig, där kunde vi sedan hittade tillbaka till leden igen. Naturreservatet bjöd på fin terränglöpning och den första tuffa stigningen. Efter naturreservatet fortsatte leden på en grusväg vid kanten av en fjärd. Jag hade bara sprungit några minuter längs vägen då jag tittade över viken såg ett koppel av löpare komma ut ur skogen.

Skuleskogens nationalpark (37 km) var magisk med sina berghällar, sjöar, vattenfall och Slåtterdalsskrevan. Det var inte bara den vackraste delen av banan, utan även den mest tekniska och med hala stenar, hala rötter och hala spänger.

Slåtterdalsskrevan, Skuleskogens nationalpark

Slåtterdalsskrevan, Skuleskogens nationalpark.

Framme vid kontrollen vid foten av Skuleberget (54 km) satte jag mig ner en stund. Lårmusklerna värkte och fotlederna kändes både stela och svullna. Jag hade skickat dit en av mina två dropbags (väska med energi och dylikt) och från den försåg jag mig med både en Gainomax och några klunkar Grape tonic – en kombination som möjligen orsakade en stunds illamående.

När jag fortsätter går det långsamt. I en gåbacke passade jag på att kolla liveresultatet i mobiltelefonen. Jag hade några minuters försprång vid Skuleberget. Med tanke på mitt låga tempo skulle de snart passera, tänkte jag.

Exempel på hur terrängen kunde se ut efter banan

Exempel på hur terrängen kunde se ut längs banan.

Leden gick en kilometer längs E4:an. Fastän vägrenen var väl tilltagen, så kändes det otryggt att springa där. Jag kände mig lättnad när leden vek av in på en mindre väg. Jag upplevde att det var mycket vägar fram till nästa kontroll – asfalt-, grus- och traktorvägar och det gick upp och ner, mest hela tiden.

Vid kontrollen i Nordingrå (84 km) serverades mat. Jag åt den godaste varmkorv jag någonsin ätit – en kokt med bröd, senap, ketchup och räksallad. Medan jag satt där, kom de första 75 km-löparna ikapp. De hade bara varit ute i tre timmar, så de såg oförskämt pigga ut. Det var inte bara löpare som kom medan jag satt där, regnet också.

Under den fortsatta löpningen kom flera löpare ikapp. I sedvanligt ultramanér peppade vi varandra. Om jag fick chansen, så sneglade jag på deras nummerlappar för att se vilken distans de sprang. Det var ännu ingen som sprang den längre distansen som kommit ikapp.

Leden passerade flera stränder. Här Gaviksfjärden?

Leden passerade flera stränder. Det fotot tror jag är vid Gaviksfjärden.

Jag började räkna ner. “Nu är det bara ett maraton kvar.” “Nu är det bara ett Lidingölopp.” Att omvandla distansen till tid var svårare. Jag kollade på klockan i en lättsprungen nerförsbacke och såg att jag höll ett tempo på 7:00 min/km. Hur är det ens möjligt? Det hade förmodligen gått snabbare att lägga sig ner och rulla ner för backen.

I Fjärdbotten (109 km) väntade min andra dropbag. Eftersom det regnade var det ingen idé att byta till den torra tröjan jag skickat dit. Att byta strumpor hade nog varit en bra idé, men jag valde att skippa det. Smörgåsar med ost, skinka, gurka och tomat fick det bli. Otroligt gott även det.

Ett par kilometer efter kontrollen väntade klippor och klapperstensfält. I vanliga fall skulle jag tycka det var kul att skutta fram där, men nu tappar jag lusten alldeles. (Och jag var inte kapabel att skutta heller.) Jag tror det är när jag inser att jag inte kommer att nå mitt tidsmål som humöret vänder. Jag blev frustrerad för att det gick så långsamt. Jag var för långsam och för dåligt tränad. Självkritiken ledde till negativa tankar och någon form av självmobbing.

Det var först någon timme senare, efter det sista lilla berget som humöret blev lite bättre igen. Då var det mindre än en mil kvar och som grädde på moset började molnen spricka upp och solen titta fram. Jag skymtade Högakustenbron, där målet var, i horisonten. Jag fick ny energi och jag upplevde att jag sprang lite snabbare.

Vid foten av Högakustenbron var det en brant stig kvar upp till målet som låg intill Hotell Höga kusten. Jag hade tidigare tänkt att jag skulle göra ett försök att springa hela vägen upp, men det fanns inte på kartan nu, benen var för trötta. Det var först när jag såg min familj stå och heja på mig uppe på krönet, som jag fick energi att springa upp för den sista delen av backen och vidare in i mål.

Tiden 20:17:47 innebar en 18:e plats i herrklassen och 19:e totalt. En tid som jag tänker åka tillbaka och slå något gång. Loppet var tufft med sina 129 km och totala stigning på drygt 3600 höjdmeter, men det var även en fantastiskt fin led och ett bra arrangemang.

Jag hade med mig en actionkamera på loppet, men den låg oftast i en ficka på löparvästen. Det blev ett par klipp i alla fall.

2 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Anmäld till två nya lopp

05 april 2016 av Fredrik

I slutet av förra veckan öppnade anmälan till årets upplaga av Bislett International Indoor Endurance Festival och jag kunde naturligtvis inte låta bli att säkra en plats till 24-timmarsloppet. Det blir mitt tredje besök till den norska huvudstaden och tunneln under Bislett Stadions läktare.

Idag anmälde jag mig även till High Coast Ultra, ett lopp längs natursköna Höga kustenleden. Jag missade loppet på grund av förkylning i fjol, men i år ska jag se till att hålla mig frisk.

Eftersom jag tänkt hålla nere antalet lopp i år och fokusera mer på träningen inför dem istället, så blir nog inte listan längre än så här:

  • Arctic Ultra, 13 februari
  • High Coast Ultra, 18 juni
  • Tierra Arctic Ultra, 5 augusti
  • Bislett International Indoor Endurance Festival, 18 november

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , ,

Kastar in handduken

03 april 2016 av Fredrik

Om knappt två veckor var det tänkt att jag skulle springa TEC 200, men nu har jag beslutat mig för att inte starta. Förkylningar, ryggskott och andra bekymmer har avlöst varandra, vilket inneburit att det inte blivit speciellt många träningspass den senaste månaden. Jag har tappat formen istället för att toppa den. Jag får helt enkelt springa de 32 milen en annan gång.

Fredrik håller i en handduk

Kastar in handduken.

 

Kommentera | Kategorier: Allmänt | Taggar: , , , ,

← Äldre inlägg