Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Täby Extreme Challenge 2014

18 april 2014 av Fredrik

I lördags var det dags för min debut på de längre ultradistanserna – 100 miles, vilket motsvarar närmare 161 km. En bra bit längre än de 66 km som jag lyckades springa på Skövde 6-timmars för en månad sedan alltså. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag hade förstått att det skulle göra ont, att jag skulle få mentala svackor och att magen troligtvis skulle krångla. Bring it on!

Dagen innan loppet, när jag packade väskan inför det stundande äventyret, så högg det till i ländryggen och jag kände en molande värk. Besvären blev bara värre under resan till Täby och på kvällen efter att ha ätit middag med de andra löparna på hotellet, kunde jag knappt räta på ryggen. Jag stretchade innan jag lade mig för att sova för natten. När jag vaknade på lördagen kändes det bättre, men det var inte bra. Innan jag gick iväg till starten så smorde jag min rygg med tigerbalsam, i hopp om att det skulle hjälpa.

Det var fullt av folk vid servicetältet och jag träffade löpare och funktionärer som jag kände igen från twitter, facebook och från andra lopp. Det var fullt med väskor också och jag fick leta runt ett tag innan jag hittade en bra plats i tältet där jag kunde förvara mina grejer. Kort därefter var det dags för arrangörernas information inför loppet. Medan jag lyssnade masserade jag min onda rygg och plötsligt släppte det – det onda bara försvann.

Klockan 10 gick starten och vi sprang iväg. Jag lyckades för en gångs skull hålla ett lågt tempo från start. Jag sprang och tittade på omgivningen och de andra löparna och vips var jag framme vid varvningen. Allt kändes bra. Vädret var bra, stämning var bra och banan var både fin och omväxlande – skogspartiet var min favorit (än så länge). Bara femton varv kvar!

Under andra varvet började det plötsligt strama i både lår- och vadmuskler och jag tappar flytet i löpningen. Jag misstänker att det hör ihop med ryggproblemen jag hade tidigare. Jag började oroa mig. Hur länge ska jag springa så här? Skulle jag klara av loppet? Men så kom jag på mig själv. Jag skulle inte slösa energi på negativa tankar. Eftersom jag inte hade någon lösning på problemet bestämde jag mig för att acceptera läget.

TEC

Foto: Kjell Eidenbrant

Jag springer varv efter varv med tunga ben. Varje varv ser i princip likadana ut under loppets första halva. Vid varvningarna fyller jag på flaskorna med vatten och sportdryck. (Efter sjunde varvet tröttnar jag på sportdrycken och övergår till gels.) Jag tar även en salttablett och ett par godisar. Varje gång jag lämnade servicetältet log jag för mig själv och tänkte ”nu kör vi”.

Jag undviker att tänka på hur långt det är kvar, utan tar ett varv i taget. Jag sätter upp små delmål som till exempel ”ett varv till, sedan har jag sprungit 50 miles” och ”under det här varvet passerar jag dubbelmaraton”. Jag kommer även på att jag hade med mig små flaskor med Grape Tonic i väskan och tanken ”nästa varvning blir det Grape Tonic” funkade också bra som delmål. (Det var obeskrivligt gott.)

Under loppets andra halva börjar det bli mörkt och snart behövs pannlampa för att se var man ska springa. Det börjar även regna och bli kallt. Jag byter kläder ett par gånger för att hitta något som håller mig lagom varm.

Jag tror det var på elfte varvet som benen började bli riktigt trötta. Jag sprang på asfalten och grusvägarna, men när jag kom till skogspartiet – som tidigare var min favorit – så var det stopp. Jag sparkade i stenar och rötter och snubblade gång på gång. Jag klarade inte av att springa utan blev tvungen att gå den biten. Samma sak på de kommande varven, så fort jag kom till skogen tog det stopp. Jag hade en liten förhoppning om att ta mig i mål under 20 timmar, men nu var jag tvungen att ge upp den tanken.

På det näst sista varvet började löpningen göra ont. Ett tag var det som om varje fotisättning skickade en feberpuls upp genom kroppen. Jag log för mig själv och tänkte ”nu är det ultra” och sprang vidare och peppade mig själv under tiden. På det här varvet hade jag även tagit med mig hörlurar för jag tänkte att jag skulle få lite extra energi av att lyssna på musik, men musiken gjorde mig illamående så jag stängde av den.

Sista varvet! Natten hade blivit till morgon och nu var det så ljust ute att jag inte längre behövde pannlampa. Jag kunde inte springa mer än kortare sträckor åt gången, men vid det här laget gick det nästan lika snabbt att gå i vilket fall som helst. Jag passade på att ta farväl av banan – tackade för upplevelsen och sa att vi kanske skulle ses om ett år igen. När jag kom ut ur skogen för sista gången och bara hade omkring tvåhundra meter kvar till målet fick jag helt plötsligt hur mycket energi som helst. Jag spurtar in i mål och höjer armarna i en segergest.

TEC bältesspänne

Jag gick i mål på tiden 21:31:12. Det var kanske inte riktigt den tid jag hade hoppats på, men jag är ändå otroligt nöjd med min 100 miles-debut.

4 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,

Comments (4)

  1. En riktigt fin debut. Grattis igen.

  2. Pingback: Bara ett varv till, snälla… | Christoffer Holmstedt

  3. Jag är imponerad!
    Bra jobbat!
    Vila nu ordentligt
    Vänliga hälsningar
    Anna

    • Tack Anna! Har några dagars ofrivillig vila just nu på grund av att jag fått en visdomstand bortopererad, sedan ska jag försöka hitta tillbaka till formen inför Stockholm Marathon.

Skriv en kommentar

Required fields are marked *