Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

The Gax 100 miles 2014

19 juli 2014 av Fredrik

Förra helgen var det dags för mitt andra 100 miles-lopp, The Gax 100 miles. Ett 161 km långt A till B-lopp längs Österlenleden med start och målgång i Ystad. Längs banan fanns tre drop bag-stationer dit man skickade egna väskor med förnödenheter och däremellan två obemannade vätskestationer.

Jag åkte ner till Ystad dagen innan loppet och träffade några av de andra löparna och arrangörerna på en pizzeria. Det var både kända och okända ansikten vid bordet. Det pratades om att det skulle bli svårt att hitta längs banan och jag fick även reda på att det fanns ett ställe att fylla på vatten innan den första stationen, någonstans kring 29 km.

Tävlingsdagen började inte speciellt bra. Jag hade köpte en ny vätskeblåsa att ha vatten i under loppet, men när jag skulle fylla blåsan lyckades jag inte få upp korken. Jag provade att göra enligt anvisningarna och jag provade att inte göra enligt anvisningarna. Tiden rann iväg och jag blev mer och mer stressad – och mer våldsam. Plötsligt stod jag där med en trasig vätskeblåsa i handen. Jag kom på att jag hade en vattenflaska med mig för att dricka vatten under resan – den rymde bara hälften av vad blåsan skulle ha rymt och jag skulle få bära den i handen genom hela loppet, men det var ändå något.

Mitt stresspåslag skruvades upp ytterligare på grund av att utcheckningen på det annars rätt charmiga hotellet tog tid – jag ville lämna min resväska tills det att jag återvände ett dygn senare och för en så krånglig förfrågan krävdes ett telefonsamtal till hotellchefen. Jag småsprang med all packning till starten på S:t Knuts torg. Som tur var hann jag både ordna nummerlapp och lämna mina väskor innan det var dags för information om loppet.

Inför starten på Gax 100 miles

Klockan 8:00 gick starten. Loppet sprangs inledningsvis genom Ystad. Utanför stan tog den orangemarkerade Österlenleden vid – det skulle i princip bara vara att följa den raka vägen till mål. (Hur svårt kan det vara!?)

Det var vackert längs leden som inledningsvis bjöd på vidsträckta åkermarker, bokskogar och i djurhagar. Medan vi sprang steg solen på himlen och det blev varmare och efter ett par mil började vattnet i flaskorna att sina. Jag sprang och höll utkik efter vattenstället som jag hörde talas om på pizzerian. Jag hade nästan gett upp, när jag efter drygt 33 km fick jag syn på en kran där jag kunde fylla flaskorna. Vattenproblemet var löst för den gången.

Efter drygt 4,5 timmar var jag framme vid den första drop bag-stationen i Magleberg (44km). Jag var inte hungrig, men jag åt en bananhalva och släckte törsten med läsk. Jag fyllde två av mina flaskor med vatten och den tredje med sportdryck. Jag hade börjat få skavsår vid nyckelbenen – troligen satt inte löparvästen tillräckligt spänt mot kroppen – så jag plåstrade om mig själv så gott jag kunde utan att ha någon spegel att titta i.

Loppet fortsatte utan bekymmers genom skogar och hagar och över Brösarps norra backar. Jag hade även turen att bli bjuden på vatten av ett par tjejer som stod längs leden för att supporta någon av de andra löparna. På den sista biten innan den andra drop bag-stationen började jag dock få problem att hitta de orange markeringarna som visade var leden gick. Det började även att regna – ett regnväder som höll i sig resten av loppet.

Jag nådde den andra drop bag-stationen i Haväng (80 km) efter närmare 9,5 timmar. Där satt det fint med en korv med bröd. Jag passade på att ta hand om de blåsor och skavsår jag fått på tårna. Jag bytte strumpor och tröja och packade ner mina pannlampor i löparvästen.

Strand under Gax 100 miles
Den andra halvan av loppet gick längs kusten, varav långa partier på stränder. Det var bara en kortare sträcka där det gick att springa i den kompakta sanden i vattenbrynet, annars var det till att pulsa i lös sand. Det var glest mellan ledmarkeringarna och jag började kolla kartan på telefonen med jämna mellanrum för att se om jag var på rätt spår.

Loppet gick genom Kivik och förbi äppelodlingar. Därefter genom fantastiska Stenshuvud nationalpark, där leden slingrade sig upp till toppen av ett 97 meter högt berg och sedan ner igen.

Jag sprang fel allt oftare och mina vattenflaskor sinade igen. Det var fortfarande långt till nästa station, så jag snålade på det vatten jag hade kvar. Jag hoppades att tjejerna som bjöd på vatten tidigare skulle stå längs vägen – det gjorde jag inte. I Simrishamn sneglade jag åt restaurangerna och barerna som hade öppet, men jag kände mig inte bekväm med att gå in på något av ställena för att be om vatten – jag kände mig alltför ofräsch. Till sist fick jag syn på en offentlig toalett där jag kunde fylla mina flaskor med vatten. Eftersom det hade börjat bli mörkt ute, passade jag på att ta fram pannlampan medan jag befann mig under tak.

Efter drygt 118 km fanns det en obemannad station med vatten, coca-cola och äpplen. Det var otroligt gott med coca-cola, men äpplet var ännu godare. Jag gick till och med tillbaka för att ta ett till.

Kort därefter sprang jag fel igen och igen, och det var då, ungefär vid midnatt, som loppets svacka kom. Jag stod mitt i ett buskage, genomvåt, och frös så jag skakade. Jag försökte navigera med hjälp av telefonen, men den var för blöt fastän jag hade den i en plastpåse för att skydda den mot regnet. Jag drog en högljudd, svavelosande, svordomsramsa där jag stod och sedan kändes det lite bättre. Jag fick fram kartan på telefonen och såg att det bara var att följa stranden fram till nästa station.

Den tredje drop bag-stationen låg i Sandhammaren (130 km). Vid stranden hade funktionärerna tänt ett par marschaller och ritat en pil i sanden där vi skulle svänga. Stationen låg vid ett hus en liten bit från vägen. Jag tittade på huset och såg att det var folk utanför, men jag trodde att det var en restaurang som höll på att stänga, så jag sprang förbi. Snart förstod jag att jag hade missat stationen och vände tillbaka. Efter drygt 17,5 timmars löpning beställde jag blåbärssoppa och en kopp kaffe av funktionärerna. Jag bytte tröja igen och satte på mig vindjackan. Strumporna var det ingen idé att byta. Efter åtta timmar med sina egna tankar var det väldigt stimulerande att få växla några ord med funktionärerna vid stationen.

Drop bag 3. Gax 100 miles

Foto: Urban Ljungberg

Några kilometer från stationen hörde jag röster i skogen och kort därefter passerade två löpare mig. Jag hade inte sett en löpare sedan jag lämnade stationen i Haväng. Jag försökte hänga på, men de var för snabba och ljuset från deras pannlampor försvann bland träden. Även om jag inte var där för att få en bra placering, så kändes det tråkigt att bli omsprungen i slutskedet av loppet.

Leden fortsatte genom en hage. Det var svår att se vart jag skulle i mörkret, så jag gick längs stängslet och rörde på huvudet åt sidorna för i hopp om att se en markering i skenet från pannlampan. Plötsligt överraskades jag av ett tiotal lysande koögon som blängde på mig. Jag frågade kossorna om de visste var leden gick, men fick inget svar.

Då såg jag ljuset från ännu en löpare en bit längre bort i hagen. Jag följde efter och hittade ut. Jag kom ikapp honom vid ett vägskäl och vi följdes åt en stund. Det visade sig att han sprang Full Moon Race (ett lopp längs den andra halvan av Gax-banan som startat sedan jag passerade). Jag gissade att löparna som hade passerat mig tidigare också sprang samma lopp.

Österlenleden bjöd på ytterligare ett par kilometer på en strand. En väldigt stenig strand, där varje steg gjorde ont i fötterna. Kort därefter kom en av banans höjdpunkter, Ale stenar och kullarna som brant sluttade ner mot havet. Det var verkligen storslaget. Det var synd att jag inte kunde stanna tills det blev ljust.

Efter kullarna kom en asfaltssträcka. Jag började springa, men benen var trötta och jag började gå istället. Jag gjorde ett nytt försök att springa, men tvingades gå igen. Vid vägen såg jag en skylt som skvallrade om att det bara var 10 km till Ystad och jag bestämde mig i samma ögonblick för att jag ska springa resten av sträckan utan att gå. Det funkade. Jag kunde till och med öka tempot efter en stund.

Ironiskt nog avslutade jag loppet med en felspringning när det bara var några hundra meter kvar, men efter 22:32 kom jag i mål som femte löpare på S:t Knuts torg.

Jag har skrivit in The Gax 100 miles i listan över lopp som jag vill springa under 2015.

4 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,

Comments (4)

  1. Bra återberättat och inspirerande läsning. Nästa så man blir lite sugen att hänga på nästa år….

    • Det tycker jag du ska göra!

    • Banan verkar inte vara så bra markerad, plus att den korsade ett annat lopp. Vad onödigt…
      Jag undrar själv vad jag skulle gjort när jag såg att det var en mil kvar till Ystad. Sprungit? Kanske…
      Bra jobbat!

      • Tack Anders! Det var frustrerande just då, men nu i efterhand tycker jag det inte gjorde så mycket att det var svårt att hitta – det var en del av utmaningen! 🙂

Skriv en kommentar

Required fields are marked *