Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Transylvania Trail Traverse 2014

12 oktober 2014 av Fredrik

Det var ett tag sedan nu, 6 september närmare bestämt, som jag befann jag mig i Rumänien för att springa Transylvania Trail Traverse. Ett 52 km långt bergslopp med en sammanlagd stigning på 4200 höjdmeter. (Kolla in kartan och banprofilen.)

Jag vaknade före väckarklockan, trots att jag satt alarmet på 4:30. Jag var långt ifrån utvilad. Jag kom i säng sent kvällen innan och hade sovit oroligt, som jag så ofta gör när jag har en tid att passa på morgonen. Jag åt frukost, gjorde mig i ordning och tog bilen till ett annat hotell där en buss skulle ta oss till starten. I lobbyn fick jag höra att starten hade senarelagts och att bussen skulle åka 45 minuter senare än planerat – 45 minuter som jag hellre tillbringat i sängen.

Väl vid startområdet skulle man registrera sig och visa upp några utvalda föremål som hörde till den obligatoriska utrustningen. Jag höll mig i servicetältet i väntan på starten. Det var varmare där. Och musik. När de spelade gamla favoritlåtar som Metallicas Seek and Destroy och The Prodigys Firestarter började jag vakna till liv. Till sist uppmanades vi att ta plats vid startlinjen.

Starten gick. Loppet inleddes med några kilometer lätt löpning längs en grusväg, men det dröjde inte länge innan jag fick smaka på loppets sanna karaktär. Snitslarna ledde oss in på en stig med besvärlig undervegetation och som dessutom var riktigt brant. Jag gick uppför. Marken var lerig och jag halkade gång på gång. Innan stigen vek av in i skogen och jag fick fast mark under fötterna, hade jag sår på både händer och ben.

Efter fem kilometer och ungefär 700 meters stigning nådde man en äng där den första vätskestation var belägen. Jag hade gott om vatten kvar, men följde arrangörens råd om att fylla flaskorna när man hade chansen. Sedan bar det av nerför, brant till en början, men sedan lätt utför. Det kändes skönt att få springa igen. Det dröjde inte länge förrän man var framme vid kontrollstationen där en funktionär satte ett klistermärke på en lapp som jag skulle bära med mig genom loppet. (Det hade tagit 1 timme 14 minuter att nå dit.)

Efter kontrollstationen bar det av uppåt igen. Man kom ut i en dalgång där bergen tornade upp sig på båda sidorna. Det var en häftig känsla att befinna sig där på berget. Vid ett ställe var man tvungen att klättra längs en kätting som var fäst berget. Det var en ny upplevelse.

Loppets andra kontrollstation var inne i en stuga på Omu peak, 2505 meter över havet. (Hit tog det 2 timmar och 51 minuter från starten.) Där kunde man fylla på med vatten och sportdryck. Jag hade inte provat sportdrycken tidigare, vilket man alltid ska göra, men den funkade och var riktigt god dessutom.

Utanför stugan var det en tjej som förklarade hur banan nu gick nerför berget. Man kunde antingen ta en stig som slingrade sig ner längs berget, eller en som gick rakt ner. Jag följde två andra löpare som valde något mittemellan. Efter en stund började jag känna mig väldigt osäker på vägen och jag stannade upp och letade efter markeringar. Jag hade inte sett en enda, jag hade ju bara följt löparna framför. Jag fortsatte neråt och till sist såg jag markeringarna, men av någon anledning höll osäkerheten i sig.

Leden planade ut och det bjöds på en stunds löpning genom ett flackt skogsparti. Jag passerade några löpare som varit före mig ner för berget. Banan vände in mot berget igen. Vi skulle upp till Omu Peak igen, fast från ett annat håll.

Vandringen uppför gick bra till en början. Jag var hack i häl på några löpare framför mig. Efter tag växte avståndet till dem framför och snart fick jag även släppa förbi löparna som jag hade passerat i skogen. Jag insåg hur trött jag var och tryckte i mig både en energigel och energibar. Vandring övergick till klättring. Jag konstaterade att det var det jobbigaste jag någonsin gjort och ändå hade jag bara kommit halvvägs.

Klättringen var långt ifrån problemfri. På ett ställe där jag skulle upp, hade jag bra grepp med bägge händerna och ett säkert steg för högerfoten i midjehöjd. Men när jag skulle skjuta ifrån med vänsterfoten så halkade den så jag blev hängandes. Medan jag letade ett nytt steg för vänsterfoten började högerbenet krampa. Jag började få panik. Om skulle jag tappa greppet skulle jag falla ett par meter innan klipporna skulle stoppa mig. Jag tänkte att jag inte skulle skada mig lika allvarligt om jag hasade ner. Jag kände mig rädd. Märta, som nyss hade passerat mig, frågade om jag behövde hjälp. Jag bad henne vänta och se att jag lyckades ta mig upp. Strax därefter hittade jag ett steg för vänsterfoten och jag kunde ta mig upp.

Efter klättringen var det vandring upp genom molnen till toppen.

Väl uppe på toppen klev jag in i stugan igen och fick mitt tredje klistermärke. (Efter 6 timmar och 23 minuter.) Det serverades soppa och bröd och jag satte mig vid ett bord och åt. Det var gott att få i sig något varmt och jag kände hur energin kom tillbaka.

Sedan väntade utförslöpning hela vägen till den fjärde kontrollstationen. Utförslöpningen är normalt sett min starka sida, men nu tog jag det lugnt. Dels gjorde det ont i tårna att springa utför. (Skorna jag hade tänkt springa med gick sönder strax innan resan, så istället hade jag ett par minimalistiska terrängskor – inget som lämpar sig för den där typen av lopp.) Och dels skulle jag springa ett 100 miles-lopp två veckor senare.

Det var en stenig led och runt omkring betade både får och kor av gräset. På vägen ner kom Pedro från Portugal ikapp mig. Vi sprang och pratade lite på vägen till den fjärde kontrollen. (Dit tog det 7 timmar och 39 minuter.) Där hade de dukat ett bord med massor av godsaker. Vattenmelonen var underbar – jag åt hur många bitar som helst. Medan vi stod där kom även Märta.

Vi gav oss av tillsammans, Märta, Pedro och jag. Nu var det bara drygt två mil och 500 höjdmeter kvar. Eftersom vi hade klarat av 3700 meters stigning redan, kändes det som om vi nästan var klara. Riktigt så var det inte.

Efter en kort sträcka förbi hotell och kyrkor (i ljudet från en katolsk predikan), bar det av in i skogen och snart var det dags för klättring igen. Mycket klättring. Det här var utan tvekan den mest äventyrliga delen av banan. På vissa ställen var man tvungen att ta sig fram med hjälp av vajrar och rep, på andra ställen fanns det stegar av varierande kvalitet. Det var tunnlar i berget som man var tvungen att krypa igenom. Det kändes inte längre som en löptävling, snarare en klättringstävling.

Till sist kom vi ut bland böljande gräsbeklädda kullar. Det gick mest uppför hela tiden. Med jämna mellanrum väntade ungdomar som visade oss åt rätt håll. Efter ett tag var vi även framme vid den näst sista kontrollpunkten – en kod som skulle skrivas ner på lappen med klistermärkena. (Jag var säker på att jag läst någonstans att koden skulle vara i en grotta, men det visade sig vara en sten med som man sprayat några bokstäver på.)

I utförslöpningen på väg mot den sista kontrollen splittrades trion. Pedro sprang före och Märta hamnade efter. Det hade känts tryggt att hålla ihop, men nu sprang jag ensam igen. Min största oro var att springa fel någonstans. Efter några kilometer kom jag dock ikapp Pedro igen, som i sin tur hade kommit ikapp en annan löpare. Jag sprang tillsammans med dem till den femte och sista kontrollen. (Jag anlände vid den efter 10 timmar och 53 minuter.)

Därifrån var det bara en mil till målet. Vi konstaterade att vi skulle hinna i mål innan det blev mörkt om vi inte tog alltför lång tid på oss. Nu väntade mestadels utförslöpning genom skogen. Det var emellanåt ganska brant och teknisk löpning, för att sedan övergå till mer lättlöpta partier.

Den tredje killen hängde inte med, men jag och Pedro höll samma tempo. Jag började fundera på målgången. Skulle jag rycka ifrån var det läge att göra det nu. Det kändes fel – eftersom vi hade sprungit ihop så länge, var det inte mer än rätt att hålla ihop ända in i mål. Skulle han däremot skulle försöka dra ifrån skulle jag göra allt jag kunde för att passera mållinjen före honom. Det kändes som en bra plan.

Den sista biten var lättlöpt, men det kändes som om banan aldrig skulle ta slut. Jag längtade efter att gå i mål. (Ibland känns det faktiskt lite tråkigt när man går i mål och loppet är över.) Efter en stund kunde jag höra musiken från servicetältet och kort därefter kunde jag även se målet. Spurten uteblev och jag kom in på en delad 19:e plats på tiden 12:07:52.

Loppet hade varit betydligt tuffare än jag förväntat mig. Eller var det ens ett lopp? Det kändes mer som ett äventyr. Jag är sugen på att komma tillbaka och springa igen, fast den längre klassen. Inför det loppet skulle jag köra mer backträning, mer klättring, studera kartan ordentligt och se till att jag hade lämpliga skor på lager.

Skriv en kommentar | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Skriv en kommentar

Required fields are marked *