Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Bislett International Indoor Endurance Festival 2015

24 november 2015 av Fredrik

Jag hade visserligen tränat bra de senaste månaderna, men efter en sommar och höst då loppen inte riktigt gått som planerat, kände jag mig både osäker på var jag låg formmässigt och om jag hade den mentala styrka som krävs för att ta sig igenom ett dygns löpning. När jag ställde mig på startlinjen till Bislett 24-timmars i fredags var målet inte bara att klara de 180 – 200 km jag siktat på i fjol, utan kanske viktigare, att vända en negativ trend.

I vanlig ordning öppnade jag i ett tempo som var högre än det jag tänkt mig, men eftersom jag tyckte det kändes bra, så fortsatte jag bara. (Jag har egentligen ingen aning om vilket tempo jag borde hålla.)

Sprang varv på varv, timme efter timme. Fick i mig salt, energi och vatten. Då och då slank jag in på toaletten för att kyla ner mig med kallvatten, vilket var väldigt skönt. Allt kändes jättebra och under de första tolv timmarna snurrade jag ihop drygt 110 km. Skulle jag rent av fixa 200 km, vilket var lite utav ett drömmål!?

Bara kvarten senare fick jag bekymmer. Jag stoppade i mig en Clif Shot Block (en godisliknande energikub) och var nära att kräkas. Samma sak hände när jag försökte få i mig sportdryck, läsk och banan. Jag mådde illa några timmar och kände hur min energi började tryta. Det enda jag fick i mig var clementinklyftor, chips och vatten i små doser.

Jag tvingades jag växla löpningen mot gång. Jag orkade bara springa korta bitar. Jag lade mig till och med och vilade en kvart. Jag kände mig frustrerad. Jag hade hamnat i ungefär samma situation som i fjol. Varför händer detta just på Bislett?

Reima, funktionär och rutinerad ultralöpare, gav mig rådet att fortsätta dricka vatten och gå en stund, och sedan testa igen. Jag gjorde som han sa och efter ett tag lyckades jag faktiskt få i mig alkoholfri öl, utspädd sportdryck och läsk. Och vips så sprang jag igen. Visserligen med inslag av gång, men varvräknaren tickade på lite snabbare igen.

bislett-selfie

Jag insåg att om jag kunde hålla samma tempo i ett par timmar till, så skulle jag fixa mitt 180 km-mål. Det var bara att köra på med andra ord.

Precis som förra året (och antagligen varje år) så höjdes energinivån i kulverten avsevärt den sista timmen och ju närmare slutet av loppen vi kom, desto högre blev den. Jag vet inte om det var för att publik strömmade in, speakern jagade på oss och musiken blev intensivare, men det var som om alla fantastiska medlöpare bestämt sig för att pressa ur vartenda litet uns av energi ur kropparna innan loppet var över.

När slutsignalen ljöd i högtalarna sjönk jag ner mot väggen. Jag var tårögd. Vilket lopp det blev. Trots problemen jag haft, så kände jag mig riktigt nöjd. Det visade sig att jag nådde drygt 183,8 km vilket ledde till en 12:e plats i herrklassen och en 16:e totalt.

Fredrik Norlin efter Bislett 24-timmars

Titta vad glad man blir av att springa 24 timmar i en kulvert 😉

Skriv en kommentar | Kategorier: Tävling | Taggar: ,

Skriv en kommentar

Required fields are marked *