Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

The Gax 100 miles 2017

23 juli 2017 av Fredrik

För ett par veckor sedan sprang jag The Gax 100 miles nere i Österlen. Det är ett av mina favoritlopp och det här var den tredje gången jag sprang det. 2014 var det kallt och regnigt, 2015 var det olidligt varmt – i år var vädret näst intill perfekt.

Innan loppet

Det har blivit en tradition att äta middag på en pizzeria nere i hamnen i Ystad tillsammans med funktionärer och löpare kvällen innan loppet. I år var vi fler än vanligt som hade samlats. Av en slump hamnade mittemot en Tomas, som visade sig vara från Sandviken precis som jag.

Efter middagen packade och märkte jag upp mina tre drop bags som skulle skickas ut till stationerna längs banan. Jag hade inte planerat så noga vad jag skulle ha i väskorna. Bortsett från några flaskor grape tonic och lite godis, så hade jag tagit med mig alla energiprodukter jag kunde hitta hemma i byrålådorna.

På morgonen blev det stressigt. Jag hade ställt alarmet på 5:30 för att kunna göra mig redo i lugn och ro, men jag somnade om och vaknade först 6:45. Jag åt frukost, gjorde mig i ordning, blandade sportdryck och skyndade iväg till St Knuts torg. Jag var lite sen till registreringen, men det var inga problem.

Starten-Magleberg (Drop bag-station, 44 km)

Starten gick klockan åtta. Min vana trogen så öppnade jag lite för fort, men efter ett par kilometer, i utkanten av Ystad, så sänkte jag tempot och såg till att hålla mig till det.

Jag sprang och fascinerades av de vidsträckta åkermarkerna som präglar stora delar av den första delen av loppet.

Åkermarker.

Efter drygt en mil började benen kännas tunga. Samtidigt började det snurra runt i huvudet och jag hade svårt att hålla en tanke. En känsla av förtvivlan smög sig på. Det var för tidigt att få bekymmer. Jag stoppade i mig extra salt och energi och hoppades att det skulle hjälpa.

Marcus, som gjorde sitt fjärde lopp i The Swedish 100 mile Challenge, kom ikapp mig och jag sprang och konverserade med honom en stund. Det hjälpte mig att återfå fokus. Efter några kilometer kändes även benen piggare igen.

I stationen i Magleberg svepte jag en flaska grape tonic och stoppade i mig flera skivor vattenmelon. Istället för att rota fram sportdryckspulvret i min drop bag så lät jag funktionärerna fylla ett par flaskor med sportdrycken som serverades där – något jag ångrade senare, eftersom jag inte gillade smaken.

Foto: Thomas Bengtsson, Snikkelbecker Media

Äter melon och får nya kartor av en ovanligt snofsig funktionär – Foto: Thomas Bengtsson, Snikkelbecker Media

Magleberg-Haväng (Drop bag-station, 80 km)

Någon kilometer efter Magleberg så var det en annan bansträckning än tidigare år. Man sprang genom Lövestad istället för över Lövestads åsar. Jag hade varit lite orolig för att det skulle vara svårt att hitta, men banan var bra markerad.

Efter Lövestad väntar bland annat hagar och bokskogar. Där träffade jag på Jörgen och vi sprang och språkade lite från och till.

Fick tillfälle att klappa både kossor och hästar längs banan.

Det var varmt på dagen, allra helst då solen tittade fram bland molnen, och då var det skönt att komma in i de skuggiga skogspartierna.

Grönt och skönt.

I Haväng var vännerna Lotta och Agneta funktionärer. Där slog jag mig ner och blev serverad både korv med bröd och vattenmelon. Jag fick höra att jag såg ordentligt solbränd ut och jag ångrade att jag låtit kepsen ligga kvar på hotellet.

Haväng-Sandhammaren (Drop bag-station, 131 km)

Efter stationen i Haväng har man halva loppet kvar. Banan ändrar karaktär och man springer längs havet på stränder och genom små samhällen.

Sandstrand.

Jag passerade visserligen några trötta löpare som jag växlade ett par ord med, men annars sprang jag den här sträckan för mig själv. Medan jag sprang kom jag att tänka på att jag inte hade något satt något tidsmål. 2014 hade jag nog varit snabbare till Haväng, men jag hade svårt att hitta under den andra halvan. Jag bestämde mig för följande mål: 1 – slå 2014 års tid, 2 – sub 24, 3 – ta mig i mål.

På stranden hade det varit bra med gaiters på fötterna för att förhindra sanden från att komma in i skorna. Jag hade inga så därför blev jag tvungen att stanna och tömma skorna ett par gånger.

Leden går även genom härliga Stenshuvud nationalpark, som bjuder på en stigning på närmare 100 meter. (Det är ingenting jämfört med loppet jag sprang på Madeira, men det höjer pulsen ett par snäpp.)

När jag kom in i Simrishamn uppenbarade sig en oas. Ett obemannat bord med chips, cola och godis. Jag hade svårt att slita mig därifrån.

VIP-bord.

I Brantevik fanns ytterligare en oas. Cecilia bjöd på pärondryck, mackor och glädje som smittade av sig.

Foto: Cecilia Olsson

Vid 23-tiden passerade de första löparna i Full Moon Race mig. (Full Moon Race är ett lopp som går samtidigt som Gax, fast bara halva sträckan.) De peppade mig när de passerade och någon gav mig en klapp på axeln.

Vid den tiden var det även dags att plocka fram pannlampan. Det hade blivit så pass mörkt att jag inte längre kunde se vägen jag sprang på.

Vid stationen i Sandhammaren bytte jag strumpor. Vänsterfoten var öm och svullen och jag hade fått en blå stortånagel och blodblåsa intill den. Lupita försåg mig med blåbärssoppa och kaffe och jag tog en näve regnblöta jordnötsringar innan jag gav mig ut på sista sträckan.

Sandhammaren-Mål (161 km)

Jag sprang felfritt genom kohagen där man knappt ser markeringarna nattetid och den steniga stranden innan Kåseberga var jobbig som vanligt.

Framme vid Kåseberga kom en lös hund springande emot mig och morrade och skällde. Ögonen lyste gulröda i skenet från min pannlampa. Jag kunde inte avgöra om det var en labrador eller dobermann och det gjorde detsamma, den såg hotfull ut. Jag hörde hur hundens matte gjorde något tafatt försök att locka till sig hunden, men den verkade inte bry sig. Då såg jag att jag skulle upp för en trappa till höger och behövde därför aldrig passera hunden.

Vid Ales stenar blev jag omsprungen av både Full Moon Race- och Gax-löpare. Jag gjorde ett försök att hänga med i deras tempo, men benen var för trötta. Avståndet till dem växte medan jag gick uppför och sprang nerför kullarna.

Ales stenar by night.

Det var skönt att komma ut på asfalten igen. Det är inget favoritunderlag i vanliga fall, men nu var det lättsprunget.

Jag kollade klockan flera gånger medan jag sprang och försökte uppskatta när jag skulle vara i mål. Skulle jag slå tiden från 2014? Jag var inte riktigt säker på vilken tid jag skulle slå, men det var 22 timmar och 30 någonting minuter.

Klockan var drygt sex på morgonen när jag var framme på St Knuts torg i Ystad igen. Jag hade tagit mig runt på 22 timmar och 4 minuter vilket är nästan en halvtimme snabbare än jag sprungit loppet tidigare. Ett resultat jag kan känna mig nöjd med. Jag vet att jag kan springa snabbare, men det får jag göra en annan gång.

Tankar efter loppet

I år var det fler bilar som körde runt och supportade löpare än tidigare år då jag sprungit loppet. Jag vet inte om det beror på att att antalet deltagare ökat, eller om jakten på ett bra resultat ökat. Även om reglerna tillåter egen support längs banan, så känns det lite märkligt när man ser löpare springa med minimal packning och bli servade mellan stationerna när man själv inte har samma förutsättningar.

Loppet är fortfarande en favorit och jag är tacksam att Urban, Janne och alla funktionärer gör det möjligt för oss löpare att uppleva Österlen på det här viset.

Skriv en kommentar | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Skriv en kommentar

Required fields are marked *