Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Tag Archives for: Arctic Ultra

Anmäld till Arctic Ultra

16 december 2016 av Fredrik

I februari 2017 åker jag ner till Arvika för tredje året i rad. I fjol var jag där för att slutföra The Swedish 100 Miles Challenge. I år sprang jag 50 miles, bara för att spara på krafterna till ett annat lopp. Eftersom jag är anmäld till Madeira Island Ultra Trail i april, så var jag lite osäker på vilken distans jag skulle välja, men till sist bestämde jag mig för fullängdaren – 100 miles.

Kommentera | Kategorier: Allmänt | Taggar: ,

Arctic Ultra 2016

28 februari 2016 av Fredrik

För ett par veckor sedan var jag i Arvika för att springa Arctic Ultra 50 miles. Ett lopp jag anmälde mig till för att jag skulle känna mig tvingad att hålla igång under de vidriga vintermånaderna.

Jag åkte ner dagen innan loppet och kunde checka in på campingen ett par timmar innan tävlingsgenomgången skulle hållas på kvällen. På genomgången var det många bekanta ansikten – jag tror jag sprungit med de flesta av dem någon gång. (Jag vet inte om alla var på genomgången, men vi var 28 löpare som sprang.)

Jag delade stuga med Linda som var där för att springa 100 miles. Det blev en trevlig kväll tillsammans. Vi köpte hem pizzor och pratade om ultralöpning hela kvällen. Om lopp vi sprungit och vill springa, om träning och om det där småjobbiga – det stundande loppet som ingen av oss var riktigt sugen på.

På tävlingsdagen vaknade jag förvånansvärt utvilad ett par minuter innan väckarklockan skulle ringa. Jag tittade ut genom stugfönstret och kunde konstatera att det inte snöat så mycket under natten. Termometern visade -6°c. Fina väderförhållanden för ett vinterlopp. Jag kunde äta frukost och göra mig i ordning i lugn och ro innan det var dags att traska upp till starten.

Strax innan starten på Arctic Ultra 2016

Strax innan starten på Arctic Ultra 2016

Kl 7:00 gick starten. Det var fortfarande mörkt ute, men så pass ljus ändå att man skulle klara sig utan pannlampa. Jag var lite orolig att jag inte skulle hitta, så det första varvet såg jag till att hela tiden ha någon annan löpare inom synhåll. Stora delar av banan var den samma som i fjol, men det var några förändringar, vilka var till det bättre. Bland annat hade man lagt till ett 2,5 km långt motionsspår med flera backar. Banan var 10 km och jag skulle alltså springa åtta varv.

De två första varven flöt på bra trots snöiga vägar och isiga backar i motionsspåret. Jag drack min sportdryck och stoppade i mig mina salttabletter. Allt var frid och fröjd.

När jag var ute på tredje varvet mötte jag en plogbil som hade plogat delar av banan. Det var välkommet eftersom snön vid det här laget trampats till modd. Mot slutet av det tredje varvet kändes varenda liten muskel i kroppen spänd. Jag svettades och frös på samma gång.

Motionsspår i Arvika

Motionsspåret var fint, men backarna kändes i benen.

Innan jag gav mig ut på det fjärde varvet bytte jag till en torr underställströja och jacka, fyllde på mina flaskor med sportdryck och drack en mugg varm blåbärssoppa. Efter att jag sprungit ett tag och fått upp värmen igen så började kroppen kännas bättre också.

Hela det femte varvet sprang jag och längtade efter våfflorna som höll på att gräddas vid varvningen. Jag brukar inte känna mig hungrig när jag springer, men nu gjorde jag det. Den var precis så god som jag föreställt mig.

Det var trötta ben som tog mig runt de tre sista varven och jag kände mig ganska nöjd med att jag valt att bara springa 50 miles. Jag kom i mål efter 8 timmar och 46 minuter. Ingen höjdarprestation, men jag kände mig rätt nöjd under omständigheterna. Jag slutade som trea i herrklassen och femma totalt.

Sittandes med en medalj från Arctic Ultra

Ännu en medalj till samlingen.

Efter att jag duschat och fått i mig mat (en trerättersmiddag bestående av chips, pasta med pesto och choklad) så var jag upp till tävlingsområdet och hejade på 100-mileslöparna som fortfarande kämpade. Linda gjorde ett riktigt bra lopp och blev totalsegrare på den distansen.

Dagen därpå satte jag mig i bilen och körde hem till Sandviken igen – en resa lika lång som mitt nästa lopp. (Infoga förfärad emoji här.)

2 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Arctic Ultra 2015

06 februari 2015 av Fredrik

Strax före 20:00 förra fredagen stod jag och 31 andra löpare på Ingestrands Camping i Arvika, beredda att ta oss an Arctic Ultra 100 Miles. För några av oss handlade det inte bara om att springa de drygt 160 kilometerna, vi var där för att slutföra The Swedish 100 Mile Challenge, utmaningen som går ut på att under ett år springa fyra 100 miles-lopp – ett för varje årstid.

Jag kände mig lugn. Nöjd med att det inte skulle bli värre än ett par minusgrader och lätt snöfall (annars var det vädret som oroat mig mest inför loppet). Nöjd med träningen inför loppet. Till och med den senaste tidens stress och sömnbrist kändes avlägsen.

starten

Bilden kommer från en video på Tailwind Nutrition Sweden:s facebook-sida.

 

Starten gick och det bar iväg. Det gick lite för fort i början – som vanligt. Den här gången kan jag skylla på att min gps-klocka är trasig. Banan inleddes med ett kort terrängparti alldeles vid campingen, sedan sprang man på cykelbanor och genom villakvarter, och efter 10 km var man tillbaka där man började. Det var lite krångligt att hitta under det första varvet, men den grupp löpare jag sprang med tog sig runt utan felspringningar. Banan hade en sammanlagd stigning på ungefär 185 höjdmeter, vilket ger 2960 höjdmeter under loppet.

Vid varvningen fick man själv skriva upp vilket klockslag man passerat. På en vägg hängde en lila väggklocka som pryddes av dödskallar och stjärnor och runt om den satt lappar med våra namn. Jag föredrar automatisk tidtagning, men tyckte att det var lite charmigt.

Eftersom det inte var så kallt ute, var det inga bekymmer med klädseln egentligen, men efter fyra varv blev jag tvungen att byta om – tröjan, jackan och mössan hade blivit genomblöta av svett vilket gjorde dem kalla.

Redan på sjätte varvet började det kännas tungt. Benen var stumma. “Nu är det bara två varv kvar, sedan blir det bara kortare och kortare”, tänkte jag. (Det blir det ju så klart för varje steg man tar, men att ha sprungit halva loppet har en klar mental fördel.)

Vid någon av varvningarna behövde jag blanda ny sportdryck. Jag bokstavligen vände upp och ner på min väska innan jag insåg att jag hade glömt påsen med sportdryckspulver i stugan jag bodde i. Slarvigt, men som tur var, så bodde jag bara 100 meter bort.

Efter tio varv hade det blivit morgon och så ljust att jag inte längre behövde pannlampa. Det var skönt att få av sig den. Bara sex varv kvar! Jag räknade på hur lång tid det skulle ta, men ångrade mig genast. Med det tempo jag höll då, skulle det dröja länge. Sex varv lät mindre.

På vartenda ultralopp jag sprungit har jag upplevt en fantastisk stämning löpare emellan. Alla stöttar varandra. Arctic Ultra var inget undantag. I och med att man på vissa sträckor mötte andra löpare, så fanns det många tillfällen att heja på varandra. Mot slutet av loppet hejade jag på allt som rörde sig.

Efter att ha gått nästan ett hela det trettonde varvet kommer jag på att skorna inte är lika rörliga som de jag använt på andra ultralopp. Detta har antagligen påverkat mitt löpsteg och kanske var det därför benen stumnat så tidigt. Vid varvningen bytte jag till ett par andra skor. De var visserligen trasiga och inte lika bra dubbade, men det var värt ett försök. Det kändes genast mycket bättre i benen och det gav mig ny energi.

Under det näst sista varvet inser jag att jag borde kunna ta mig i mål på en tid under 22 timmar. Det var den tid jag räknat med innan loppet. Trots att det hade hade gått tungt länge, så hade jag chans på en tid som jag kunde känna mig nöjd med. Varvtiderna skvallrar om annat, men det kändes som om jag sprang jättefort de sista varven.

När jag kom i mål fyllde jag i 17:51 i den sista rutan på lappen med mina klockslag. Tiden blev 21:51, vilket gav en 8:e plats i herrklassen och en 10:e totalt. Jag var dessutom den andra av fyra löpare att ta sig in på The Swedish 100 Mile Challenge:s diamantlista under Arctic Ultra.

Fredrik Norlin efter Arctic Ultra

Foto: Remy Brändefalk, Arctic Ultra

 

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,

Anmäld till Arctic Ultra 100 miles

22 september 2014 av Fredrik

I helgen sprang jag Black River Run i Västerås (en rapport från loppet kommer, liksom den från Transylvania Trail Traverse) och i och med detta har jag tagit mig in i The Swedish 100 mile Challenges guldlista. Att vara med i guldlistan är ju finfint, men naturligtvis hägrar diamantlistan, så därför anmälde jag mig nyss till Arctic Ultra 100 miles.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , , ,

Black River Run 2014 och The Swedish 100 mile Challenge

31 juli 2014 av Fredrik

Nu är jag anmäld till ännu ett 100 miles-lopp, nämligen Black River Run som går av stapeln 20 september i Västerås. Jag hade egentligen inte tänkt springa loppet eftersom det krockar med min sons födelsedag (21 september).

Vad var det som fick mig att ändra mig då? Jo – jag såg att jag är en av tio löpare som har möjlighet att hamna på The Swedish 100 mile Challenges ännu oskrivna diamantlista. Det är en lista med de löpare som under tolv månder genomför de fyra 100 miles-loppen som äger rum i Sverige – jag har sprungit två,  Täby Extreme Challenge och The Gax, nu återstår Black River Run och Arctic Ultra.

Min underbara son tyckte precis som jag att det där med diamantlista lät rätt så häftigt, så jag fick hans tillåtelse att springa Black River Run om jag skyndar mig hem och firar honom efter loppet. Förhoppningsvis hjälper tanken på tårta mig att komma i mål på en riktigt bra tid 🙂

Innan Black River Run springer jag AXA Fjällmaraton och Transylvania Trail Traverse.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , , , , , , ,