Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Tag Archives for: Gax

The Gax 100 miles 2017

23 juli 2017 av Fredrik

För ett par veckor sedan sprang jag The Gax 100 miles nere i Österlen. Det är ett av mina favoritlopp och det här var den tredje gången jag sprang det. 2014 var det kallt och regnigt, 2015 var det olidligt varmt – i år var vädret näst intill perfekt.

Innan loppet

Det har blivit en tradition att äta middag på en pizzeria nere i hamnen i Ystad tillsammans med funktionärer och löpare kvällen innan loppet. I år var vi fler än vanligt som hade samlats. Av en slump hamnade mittemot en Tomas, som visade sig vara från Sandviken precis som jag.

Efter middagen packade och märkte jag upp mina tre drop bags som skulle skickas ut till stationerna längs banan. Jag hade inte planerat så noga vad jag skulle ha i väskorna. Bortsett från några flaskor grape tonic och lite godis, så hade jag tagit med mig alla energiprodukter jag kunde hitta hemma i byrålådorna.

På morgonen blev det stressigt. Jag hade ställt alarmet på 5:30 för att kunna göra mig redo i lugn och ro, men jag somnade om och vaknade först 6:45. Jag åt frukost, gjorde mig i ordning, blandade sportdryck och skyndade iväg till St Knuts torg. Jag var lite sen till registreringen, men det var inga problem.

Starten-Magleberg (Drop bag-station, 44 km)

Starten gick klockan åtta. Min vana trogen så öppnade jag lite för fort, men efter ett par kilometer, i utkanten av Ystad, så sänkte jag tempot och såg till att hålla mig till det.

Jag sprang och fascinerades av de vidsträckta åkermarkerna som präglar stora delar av den första delen av loppet.

Åkermarker.

Efter drygt en mil började benen kännas tunga. Samtidigt började det snurra runt i huvudet och jag hade svårt att hålla en tanke. En känsla av förtvivlan smög sig på. Det var för tidigt att få bekymmer. Jag stoppade i mig extra salt och energi och hoppades att det skulle hjälpa.

Marcus, som gjorde sitt fjärde lopp i The Swedish 100 mile Challenge, kom ikapp mig och jag sprang och konverserade med honom en stund. Det hjälpte mig att återfå fokus. Efter några kilometer kändes även benen piggare igen.

I stationen i Magleberg svepte jag en flaska grape tonic och stoppade i mig flera skivor vattenmelon. Istället för att rota fram sportdryckspulvret i min drop bag så lät jag funktionärerna fylla ett par flaskor med sportdrycken som serverades där – något jag ångrade senare, eftersom jag inte gillade smaken.

Foto: Thomas Bengtsson, Snikkelbecker Media

Äter melon och får nya kartor av en ovanligt snofsig funktionär – Foto: Thomas Bengtsson, Snikkelbecker Media

Magleberg-Haväng (Drop bag-station, 80 km)

Någon kilometer efter Magleberg så var det en annan bansträckning än tidigare år. Man sprang genom Lövestad istället för över Lövestads åsar. Jag hade varit lite orolig för att det skulle vara svårt att hitta, men banan var bra markerad.

Efter Lövestad väntar bland annat hagar och bokskogar. Där träffade jag på Jörgen och vi sprang och språkade lite från och till.

Fick tillfälle att klappa både kossor och hästar längs banan.

Det var varmt på dagen, allra helst då solen tittade fram bland molnen, och då var det skönt att komma in i de skuggiga skogspartierna.

Grönt och skönt.

I Haväng var vännerna Lotta och Agneta funktionärer. Där slog jag mig ner och blev serverad både korv med bröd och vattenmelon. Jag fick höra att jag såg ordentligt solbränd ut och jag ångrade att jag låtit kepsen ligga kvar på hotellet.

Haväng-Sandhammaren (Drop bag-station, 131 km)

Efter stationen i Haväng har man halva loppet kvar. Banan ändrar karaktär och man springer längs havet på stränder och genom små samhällen.

Sandstrand.

Jag passerade visserligen några trötta löpare som jag växlade ett par ord med, men annars sprang jag den här sträckan för mig själv. Medan jag sprang kom jag att tänka på att jag inte hade något satt något tidsmål. 2014 hade jag nog varit snabbare till Haväng, men jag hade svårt att hitta under den andra halvan. Jag bestämde mig för följande mål: 1 – slå 2014 års tid, 2 – sub 24, 3 – ta mig i mål.

På stranden hade det varit bra med gaiters på fötterna för att förhindra sanden från att komma in i skorna. Jag hade inga så därför blev jag tvungen att stanna och tömma skorna ett par gånger.

Leden går även genom härliga Stenshuvud nationalpark, som bjuder på en stigning på närmare 100 meter. (Det är ingenting jämfört med loppet jag sprang på Madeira, men det höjer pulsen ett par snäpp.)

När jag kom in i Simrishamn uppenbarade sig en oas. Ett obemannat bord med chips, cola och godis. Jag hade svårt att slita mig därifrån.

VIP-bord.

I Brantevik fanns ytterligare en oas. Cecilia bjöd på pärondryck, mackor och glädje som smittade av sig.

Foto: Cecilia Olsson

Vid 23-tiden passerade de första löparna i Full Moon Race mig. (Full Moon Race är ett lopp som går samtidigt som Gax, fast bara halva sträckan.) De peppade mig när de passerade och någon gav mig en klapp på axeln.

Vid den tiden var det även dags att plocka fram pannlampan. Det hade blivit så pass mörkt att jag inte längre kunde se vägen jag sprang på.

Vid stationen i Sandhammaren bytte jag strumpor. Vänsterfoten var öm och svullen och jag hade fått en blå stortånagel och blodblåsa intill den. Lupita försåg mig med blåbärssoppa och kaffe och jag tog en näve regnblöta jordnötsringar innan jag gav mig ut på sista sträckan.

Sandhammaren-Mål (161 km)

Jag sprang felfritt genom kohagen där man knappt ser markeringarna nattetid och den steniga stranden innan Kåseberga var jobbig som vanligt.

Framme vid Kåseberga kom en lös hund springande emot mig och morrade och skällde. Ögonen lyste gulröda i skenet från min pannlampa. Jag kunde inte avgöra om det var en labrador eller dobermann och det gjorde detsamma, den såg hotfull ut. Jag hörde hur hundens matte gjorde något tafatt försök att locka till sig hunden, men den verkade inte bry sig. Då såg jag att jag skulle upp för en trappa till höger och behövde därför aldrig passera hunden.

Vid Ales stenar blev jag omsprungen av både Full Moon Race- och Gax-löpare. Jag gjorde ett försök att hänga med i deras tempo, men benen var för trötta. Avståndet till dem växte medan jag gick uppför och sprang nerför kullarna.

Ales stenar by night.

Det var skönt att komma ut på asfalten igen. Det är inget favoritunderlag i vanliga fall, men nu var det lättsprunget.

Jag kollade klockan flera gånger medan jag sprang och försökte uppskatta när jag skulle vara i mål. Skulle jag slå tiden från 2014? Jag var inte riktigt säker på vilken tid jag skulle slå, men det var 22 timmar och 30 någonting minuter.

Klockan var drygt sex på morgonen när jag var framme på St Knuts torg i Ystad igen. Jag hade tagit mig runt på 22 timmar och 4 minuter vilket är nästan en halvtimme snabbare än jag sprungit loppet tidigare. Ett resultat jag kan känna mig nöjd med. Jag vet att jag kan springa snabbare, men det får jag göra en annan gång.

Tankar efter loppet

I år var det fler bilar som körde runt och supportade löpare än tidigare år då jag sprungit loppet. Jag vet inte om det beror på att att antalet deltagare ökat, eller om jakten på ett bra resultat ökat. Även om reglerna tillåter egen support längs banan, så känns det lite märkligt när man ser löpare springa med minimal packning och bli servade mellan stationerna när man själv inte har samma förutsättningar.

Loppet är fortfarande en favorit och jag är tacksam att Urban, Janne och alla funktionärer gör det möjligt för oss löpare att uppleva Österlen på det här viset.

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Två lopp bokade 2017

09 oktober 2016 av Fredrik

Planen inför nästa år är långt ifrån klar, men de första anmälningarna inför nästa år är nu gjorda. Det blir ett nytt äventyr och en favorit i repris.

Madeira Island Ultra Trail

I april bär det av till den portugisiska ön Madeira för att springa Madeira Island Ultra Trail, eller MIUT. Loppet ser fantastiskt fint ut, men det kommer inte att bli någon ”walk in the park”. Den 115 km långa banan bjuder på en sammanlagd stigning på närmare 7100 höjdmeter.

MIUT 2016 RACE från FILM ONVimeo. Hoppa till 2:47 om du bara vill se de storslagna vyerna.

GAX 100 miles

Ett av mina favoritlopp är utan tvekan GAX nere i Skåne. Jag sprang loppet i oväder 2014 och när jag kom tillbaka 2015 för att bättra på min tid, fick jag sådana problem med värmen att jag missade tåget hem. Oavsett väder, så ser jag fram emot 161 underbara kilometer längs Österlenleden i juli.

Selfie vid Ales stenar.

I somras var jag i Skåne på semester och passade på att titta närmare på några delar av banan.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , ,

Anmäld till The Gax 100 miles 2015

27 juni 2015 av Fredrik

Just nu pågår High Coast Ultra och det blev ju tyvärr en DNS för min del. Lyckligtvis fanns det några startplatser kvar till The Gax nästa helg, så jag bestämde mig för att springa det loppet i år igen. Jag tänker inte nöja mig med det, utan siktar på att genomföra hela The Swedish 100 Mile Challenge igen.

Gax var min favorit bland loppen i The Swedish 100 Mile Challenge och förra årets äventyr kan man läsa om i inlägget The Gax 100 miles 2014.

2 kommentarer | Kategorier: Allmänt, Tävling, Uncategorized | Taggar: , , ,

AXA Fjällmaraton 2014

16 augusti 2014 av Fredrik

Förra helgen sprang jag AXA Fjällmaraton för tredje året i rad. Ett lopp på 43 km och 1800 meters stigning. Förra året (AXA Fjällmaraton 2013) överraskade jag mig själv när jag sprang i mål på drygt 5:28 och i år ville jag naturligtvis inte vara sämre. Jag siktade på en tid under 5:15. Det skulle inte vara några problem, jag är en starkare löpare i år och jag var mentalt förberedd.

Jag bodde alldeles bredvid starten i Edsåsdalen. Trots det (eller kanske på grund av), så kom jag ut sent. Fållan var fylld av löpare och det var svårt att ta sig fram till fältet för min tidsgrupp. Jag trängde mig fram, men kom inte så långt fram som jag ville. (Något jag lärde mig på första fjällmaran var att inte stå för långt bak, för det är svårt att springa om längs banan.)

Starten gick. Jag försökte ta mig förbi så många löpare som möjligt innan banan skulle vika av in i skogen. Även om det blev köbildning i skogen, så upplevde jag att det flöt på lite snabbare i år. Samtidigt tyckte jag att det kändes tungt relativt tidigt i loppet – benen var trötta och och jag svettades mycket. Jag var nog inte riktigt återhämtad från The Gax, men värmen under loppet och den bitvis geggiga banan var nog också en bidragande orsak.

Precis som tidigare år, så var det utförslöpningen som gick bäst – många av de löpare som drog ifrån mig när det gick uppför, sprang jag förbi när det gick nerför. (Jag växlade ett par ord med en tjej efter loppet och hon sa att det oftast var så för oss långa löpare – jag tyckte det lät rimligt.)

Fredrik Norlin på AXA Fjällmaraton 2014

Foton från fjallmaraton.se

Jag försökte minimera tiderna vid vätskestationerna. Jag hade till och med tagit med mig eget godis för att inte behöva köa för att stilla sötsuget (som förra året). Däremot stannade jag vid flera bäckar längs banan för att fylla på med fjällvatten, eftersom jag behövde ersätta det jag svettades ut.

Jag anade ganska tidigt i loppet att det inte skulle bli så bra tid som jag hoppats på och vid den sista kontrollen uppe på Ottfjället förstod jag att jag skulle få kämpa för att slå fjolårets tid. Jag sprang så fort jag kunde på leden ner mot Vålådalen och när jag kom till den avslutande vägen (som alla verkar hata utom jag) så höll jag koll på klockan hela tiden. Jag höll ett tempo kring 4:00 min/km. Skulle det hålla ända in i mål?

Jag passerade mållinjen på tiden 5:27:45 och slog fjolårets tid med 33 sekunder. Det kändes som en okej tid under omständigheterna. Jag var tömd på energi av den sista kraftansträngningen, så jag letade på en gräsplätt där jag kunde ligga och må illa och låta benen krampa ett tag, innan jag orkade mig iväg för att avnjuta våfflorna.

ben

När startplatserna till nästa års lopp släpps, tänker jag inte vara med och fajtas om dem, även om jag stortrivs där i Södra Årefjällen. Augusti 2015 kommer nog innehålla en resa till Nikkaluokta, eller kanske Chamonix 😀

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Black River Run 2014 och The Swedish 100 mile Challenge

31 juli 2014 av Fredrik

Nu är jag anmäld till ännu ett 100 miles-lopp, nämligen Black River Run som går av stapeln 20 september i Västerås. Jag hade egentligen inte tänkt springa loppet eftersom det krockar med min sons födelsedag (21 september).

Vad var det som fick mig att ändra mig då? Jo – jag såg att jag är en av tio löpare som har möjlighet att hamna på The Swedish 100 mile Challenges ännu oskrivna diamantlista. Det är en lista med de löpare som under tolv månder genomför de fyra 100 miles-loppen som äger rum i Sverige – jag har sprungit två,  Täby Extreme Challenge och The Gax, nu återstår Black River Run och Arctic Ultra.

Min underbara son tyckte precis som jag att det där med diamantlista lät rätt så häftigt, så jag fick hans tillåtelse att springa Black River Run om jag skyndar mig hem och firar honom efter loppet. Förhoppningsvis hjälper tanken på tårta mig att komma i mål på en riktigt bra tid 🙂

Innan Black River Run springer jag AXA Fjällmaraton och Transylvania Trail Traverse.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , , , , , , ,

The Gax 100 miles 2014

19 juli 2014 av Fredrik

Förra helgen var det dags för mitt andra 100 miles-lopp, The Gax 100 miles. Ett 161 km långt A till B-lopp längs Österlenleden med start och målgång i Ystad. Längs banan fanns tre drop bag-stationer dit man skickade egna väskor med förnödenheter och däremellan två obemannade vätskestationer.

Jag åkte ner till Ystad dagen innan loppet och träffade några av de andra löparna och arrangörerna på en pizzeria. Det var både kända och okända ansikten vid bordet. Det pratades om att det skulle bli svårt att hitta längs banan och jag fick även reda på att det fanns ett ställe att fylla på vatten innan den första stationen, någonstans kring 29 km.

Tävlingsdagen började inte speciellt bra. Jag hade köpte en ny vätskeblåsa att ha vatten i under loppet, men när jag skulle fylla blåsan lyckades jag inte få upp korken. Jag provade att göra enligt anvisningarna och jag provade att inte göra enligt anvisningarna. Tiden rann iväg och jag blev mer och mer stressad – och mer våldsam. Plötsligt stod jag där med en trasig vätskeblåsa i handen. Jag kom på att jag hade en vattenflaska med mig för att dricka vatten under resan – den rymde bara hälften av vad blåsan skulle ha rymt och jag skulle få bära den i handen genom hela loppet, men det var ändå något.

Mitt stresspåslag skruvades upp ytterligare på grund av att utcheckningen på det annars rätt charmiga hotellet tog tid – jag ville lämna min resväska tills det att jag återvände ett dygn senare och för en så krånglig förfrågan krävdes ett telefonsamtal till hotellchefen. Jag småsprang med all packning till starten på S:t Knuts torg. Som tur var hann jag både ordna nummerlapp och lämna mina väskor innan det var dags för information om loppet.

Inför starten på Gax 100 miles

Klockan 8:00 gick starten. Loppet sprangs inledningsvis genom Ystad. Utanför stan tog den orangemarkerade Österlenleden vid – det skulle i princip bara vara att följa den raka vägen till mål. (Hur svårt kan det vara!?)

Det var vackert längs leden som inledningsvis bjöd på vidsträckta åkermarker, bokskogar och i djurhagar. Medan vi sprang steg solen på himlen och det blev varmare och efter ett par mil började vattnet i flaskorna att sina. Jag sprang och höll utkik efter vattenstället som jag hörde talas om på pizzerian. Jag hade nästan gett upp, när jag efter drygt 33 km fick jag syn på en kran där jag kunde fylla flaskorna. Vattenproblemet var löst för den gången.

Efter drygt 4,5 timmar var jag framme vid den första drop bag-stationen i Magleberg (44km). Jag var inte hungrig, men jag åt en bananhalva och släckte törsten med läsk. Jag fyllde två av mina flaskor med vatten och den tredje med sportdryck. Jag hade börjat få skavsår vid nyckelbenen – troligen satt inte löparvästen tillräckligt spänt mot kroppen – så jag plåstrade om mig själv så gott jag kunde utan att ha någon spegel att titta i.

Loppet fortsatte utan bekymmers genom skogar och hagar och över Brösarps norra backar. Jag hade även turen att bli bjuden på vatten av ett par tjejer som stod längs leden för att supporta någon av de andra löparna. På den sista biten innan den andra drop bag-stationen började jag dock få problem att hitta de orange markeringarna som visade var leden gick. Det började även att regna – ett regnväder som höll i sig resten av loppet.

Jag nådde den andra drop bag-stationen i Haväng (80 km) efter närmare 9,5 timmar. Där satt det fint med en korv med bröd. Jag passade på att ta hand om de blåsor och skavsår jag fått på tårna. Jag bytte strumpor och tröja och packade ner mina pannlampor i löparvästen.

Strand under Gax 100 miles
Den andra halvan av loppet gick längs kusten, varav långa partier på stränder. Det var bara en kortare sträcka där det gick att springa i den kompakta sanden i vattenbrynet, annars var det till att pulsa i lös sand. Det var glest mellan ledmarkeringarna och jag började kolla kartan på telefonen med jämna mellanrum för att se om jag var på rätt spår.

Loppet gick genom Kivik och förbi äppelodlingar. Därefter genom fantastiska Stenshuvud nationalpark, där leden slingrade sig upp till toppen av ett 97 meter högt berg och sedan ner igen.

Jag sprang fel allt oftare och mina vattenflaskor sinade igen. Det var fortfarande långt till nästa station, så jag snålade på det vatten jag hade kvar. Jag hoppades att tjejerna som bjöd på vatten tidigare skulle stå längs vägen – det gjorde jag inte. I Simrishamn sneglade jag åt restaurangerna och barerna som hade öppet, men jag kände mig inte bekväm med att gå in på något av ställena för att be om vatten – jag kände mig alltför ofräsch. Till sist fick jag syn på en offentlig toalett där jag kunde fylla mina flaskor med vatten. Eftersom det hade börjat bli mörkt ute, passade jag på att ta fram pannlampan medan jag befann mig under tak.

Efter drygt 118 km fanns det en obemannad station med vatten, coca-cola och äpplen. Det var otroligt gott med coca-cola, men äpplet var ännu godare. Jag gick till och med tillbaka för att ta ett till.

Kort därefter sprang jag fel igen och igen, och det var då, ungefär vid midnatt, som loppets svacka kom. Jag stod mitt i ett buskage, genomvåt, och frös så jag skakade. Jag försökte navigera med hjälp av telefonen, men den var för blöt fastän jag hade den i en plastpåse för att skydda den mot regnet. Jag drog en högljudd, svavelosande, svordomsramsa där jag stod och sedan kändes det lite bättre. Jag fick fram kartan på telefonen och såg att det bara var att följa stranden fram till nästa station.

Den tredje drop bag-stationen låg i Sandhammaren (130 km). Vid stranden hade funktionärerna tänt ett par marschaller och ritat en pil i sanden där vi skulle svänga. Stationen låg vid ett hus en liten bit från vägen. Jag tittade på huset och såg att det var folk utanför, men jag trodde att det var en restaurang som höll på att stänga, så jag sprang förbi. Snart förstod jag att jag hade missat stationen och vände tillbaka. Efter drygt 17,5 timmars löpning beställde jag blåbärssoppa och en kopp kaffe av funktionärerna. Jag bytte tröja igen och satte på mig vindjackan. Strumporna var det ingen idé att byta. Efter åtta timmar med sina egna tankar var det väldigt stimulerande att få växla några ord med funktionärerna vid stationen.

Drop bag 3. Gax 100 miles

Foto: Urban Ljungberg

Några kilometer från stationen hörde jag röster i skogen och kort därefter passerade två löpare mig. Jag hade inte sett en löpare sedan jag lämnade stationen i Haväng. Jag försökte hänga på, men de var för snabba och ljuset från deras pannlampor försvann bland träden. Även om jag inte var där för att få en bra placering, så kändes det tråkigt att bli omsprungen i slutskedet av loppet.

Leden fortsatte genom en hage. Det var svår att se vart jag skulle i mörkret, så jag gick längs stängslet och rörde på huvudet åt sidorna för i hopp om att se en markering i skenet från pannlampan. Plötsligt överraskades jag av ett tiotal lysande koögon som blängde på mig. Jag frågade kossorna om de visste var leden gick, men fick inget svar.

Då såg jag ljuset från ännu en löpare en bit längre bort i hagen. Jag följde efter och hittade ut. Jag kom ikapp honom vid ett vägskäl och vi följdes åt en stund. Det visade sig att han sprang Full Moon Race (ett lopp längs den andra halvan av Gax-banan som startat sedan jag passerade). Jag gissade att löparna som hade passerat mig tidigare också sprang samma lopp.

Österlenleden bjöd på ytterligare ett par kilometer på en strand. En väldigt stenig strand, där varje steg gjorde ont i fötterna. Kort därefter kom en av banans höjdpunkter, Ale stenar och kullarna som brant sluttade ner mot havet. Det var verkligen storslaget. Det var synd att jag inte kunde stanna tills det blev ljust.

Efter kullarna kom en asfaltssträcka. Jag började springa, men benen var trötta och jag började gå istället. Jag gjorde ett nytt försök att springa, men tvingades gå igen. Vid vägen såg jag en skylt som skvallrade om att det bara var 10 km till Ystad och jag bestämde mig i samma ögonblick för att jag ska springa resten av sträckan utan att gå. Det funkade. Jag kunde till och med öka tempot efter en stund.

Ironiskt nog avslutade jag loppet med en felspringning när det bara var några hundra meter kvar, men efter 22:32 kom jag i mål som femte löpare på S:t Knuts torg.

Jag har skrivit in The Gax 100 miles i listan över lopp som jag vill springa under 2015.

4 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,

Anmäld till Transylvania Trail Traverse

03 december 2013 av Fredrik

Jag skulle till Västerås, men hamnade i Rumänien. Nej, jag har inte åkt vilse, men jag blev tvungen att ändra mina planer för 2014.

Planen var att springa TEC 100 miles, The Gax 100 miles och Black River Run 100 miles för att samla kvalpoäng till UTMB (Ultra-Trail du Mont-Blanc), men så insåg jag att Black River Run krockar med min sons födelsedag även nästa år. För att få ihop tillräckligt med kvalpoäng började jag titta efter andra lopp som passade min kalender. Av en slump hittade jag Transylvania Trail Traverse som passar perfekt – både som lopp och som en minisemester med familjen.

Jag anmälde mig till den kortare varianten som fått namnet Vlad the Impaler. Den är på 55,3 km och 4300 höjdmeter. Nu längtar jag till starten 6 september 2014.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , , , ,