Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Tag Archives for: MIUT

Madeira Island Ultra-Trail 2017

18 juni 2017 av Fredrik

Jag visste att Madeira Island Ultra-Trail, eller MIUT som loppet också kallas, skulle blir riktigt tufft – troligen det tuffaste lopp jag någonsin sprungit. Jag hade anmält mig till den längsta distansen vilket innebar 115 km och en sammanlagd stigning på 7100 höjdmeter. Min plan var enkel – eftersom stigningar inte är min starka sida så jag skulle ta dem i ett bekvämt tempo för att sedan springa på när det gick utför. Riktigt så blev det inte.

Banprofil

Banprofil. Visa större bild.

Innan loppet

Arrangören hade ordnat med busstransport till starten i Porto Moniz. Jag satt och blundade och hoppades på att jag skulle somna, men det gick inte, de andra löparna tjattrade som om det vore ett cocktailparty. Loppet skulle starta vid midnatt och jag hade varit vaken sedan halv åtta på morgonen.

Bussen var framme långt innan starten. Onödigt tidigt tyckte jag. Porto Moniz var ett litet samhälle och där myllrade det av löpare och anhöriga. Jag lämnade in min påse med ombyteskläder som skulle skjutsas till målet i Machico, sedan promenerade omkring för att fördriva tiden och hålla mig avslappnad.

En halvtimme innan start rättade jag till min utrustning och ställde mig i startfållan. Den var redan var full av adrenalinstinna löpare som trängdes och hade högljudda konversationer med varandra. Jag gillade inte alls att stå där. Jag föredrar lopp med få deltagare, nu var vi närmare 800.

Löpare redo att ge sig av.

Startfältet.

Porto Moniz (Start) – Fanal (checkpoint 1)

Distans: 13,9 km, stigning: +1495 m, fallhöjd: -360 m

Det var trångt vid starten. Eftersom jag stod ganska långt bak i startfältet så tog det en stund innan jag kunde börja springa. Loppet började med en relativt liten stigning. Bara några minuter in i loppet hörde jag svenska röster. Det var inga löpare jag kände igen, men jag sprang och växlade några ord med dem.

Efter det första krönet så letade sig banan ner igen längs en smal stig. Det bildades en lång kö av löpare och stundvis blev jag stillastående. Jag kände mig frustrerad. Jag ville springa på i utförslöporna. Att jag såg hur skenet från de snabbare löparnas pannlampor rörde sig uppför den andra stigningen gjorde inte saken bättre.

När jag själv var på väg upp för den andra stigningen så kastade jag en blick bakåt. Jag såg ett långt koppel av pannlampor som ringlade ner för backen där jag nyss sprungit. Det var en rätt häftigt syn.

Fanal – Chão da Ribieira (checkpoint 2)

Distans: 5,3 km, stigning +45 m, fallhöjd: -890 m

När jag var på väg ner mot den andra checkpointen så slog jag, vid ett par tillfällen, huvudet i låga trädgrenar. Båda gångerna var det pannlampan som tog smällen och jag blev orolig att den skulle gå sönder. Visserligen hade jag en till pannlampa i packningen, det hörde till den obligatoriska utrustningen, men den var inte alls lika bra. Efter den andra smällen blev jag mig stel i nacken. Jag stretchade medan jag sprang, men det kändes inte som att det gjorde någon skillnad. Stelheten besvärade mig i minst en timme.

Chão da Ribieira – Estanquinhos (checkpoint 3)

Distans: 9,6 km, stigning: +1385 m, fallhöjd: -110 m

Jag plockade fram stavarna som jag bar bakpå löparvästen. Jag hade inte använt dem tidigare på grund av trängseln. Det kändes riktigt skönt med avlastning när det nu gick uppför igen.

Det var fortfarande natt och så pass mörkt att det svårt att se var berget slutade och himlen tog vid. Jag förväxlade stjärnor med pannlampor och tvärtom.

Under min vandring uppför berget föll jag in i mikrosömn, som när man somnar och vaknar efter en sekund. Det hände tre eller fyra gånger. Jag har aldrig varit med om det när jag sprungit eller vandrat tidigare. Jag blev orolig. Hur skulle det gå? Jag var ju fortfarande bara i början av loppet. Efter att ha resonerat med mig själv en stund så kom jag fram till att kaffe och solljus skulle få mig piggare.

Estanquinhos – Rosário (checkpoint 4)

Distans: 8,6 km, stigning: +0 m, fallhöjd: -1025 m

Jag frös då jag lämnade checkpointen, men det blev varmare när jag kom ner en bit i skogen igen. Den här sträckan var bara utförslöpning och även om det bitvis var brant och teknisk terräng, så gick det att springa på. Framsidan av mina lår tog stryk av utförslöpningen.

Klockan var närmare halv åtta på morgonen när jag nådde checkpointen och det hade blivit så pass ljust att jag kunde ta av mig pannlampan.

Rosário – Encumeada (checkpoint 5)

Distans: 6,9 km, stigning +680 m, fallhöjd -385 m

Inte långt ifrån checkpointen blev jag omsprungen av ett gäng snabba löpare. De kom inte från samma håll som jag. Hade de missat checkpointen? Eller hade jag sprungit fel? Det gick upp för mig att det var löparna från den kortare ultraklassen som hade startat.

Fram till nu hade jag bara ätit tomater, apelsiner, jordnötter och chips, men vid nästa checkpoint serverades varm mat – ris och köttfärs. Jag satte mig på en stol och försökte få i mig maten, men det gick inget vidare. Tuggorna växte i munnen och när jag hade tvingat i mig halva portionen så kastade jag det som var kvar.

Encumeada – Curral das Freiras (checkpoint 6)

Distans: 15,3 km, stigning: +890 m, fallhöjd: -1060 m

I början av etappen sprang man längs en pipeline på en lång trappa av trästockar. Den kändes inte helt säker och jag tänkte att om någon faller nu, så skulle alla bakom falla som dominobrickor.

Sedan gick banan längs en bergvägg med prunkande växter på ena sidan och en fantastisk utsikt på andra. På vissa ställen sipprade vatten fram ur berget och jag passade på att svalka mig och fylla en av mina mina flaskor med vatten.

När man rundat berget vi sprang så uppenbarade sig Curral das Freiras, Nunnornas dal, nedanför berget. Jag satte mig på en sten och smorde in mig med solkräm och letade på både keps och solglasögon i packningen. Jag avskyr att ha keps på mig, men jag ville inte bränna mig av solen, som nu stod högt på himlen. Medan jag satt där så passerade många löpare mig. Några bad mig fotografera dem med den spektakulära bakgrunden.

På väg ner mot dalen träffade jag en svensk löpare från ultraklassen. Vi gjorde sällskap ner mot byn.

Vid checkpointen i Nunnornas serverades också varm mat. Till min stora besvikelse så var det samma maträtt som tidigare. Det hade varit möjligt att skicka en dropbag till den här checkpointen, men jag hade inte gjort det.

Curral das Freiras, Nunnornas dal.

Curral das Freiras – Casa do Pico Ruivo (checkpoint 7)

Distans: 10,8 km, stigning: +1370 m, fallhöjd: -290 m

Innan jag och den andra svensken gav oss iväg på nästa etapp så var det en funktionär som kontrollerade att jag hade minst en liter vätska och en telefon med mig.

Det gick uppför igen. Det var varmt och jag svettades jättemycket. Solkrämen och kepsen gjorde det inte bättre. Eftersom det var så noga att man hade vätska med sig, så snålade jag med det jag hade. Jag hoppades på att det skulle finnas rinnande vatten längs banan som jag kunde svalka mig i, men det gjorde det inte.

Stigningen tycktes aldrig ta slut. Flera gånger trodde jag att jag nått toppen och gång på gång visade det sig att jag hade fel. Till sist planade ut och det gick att springa, men det gick inte fort och jag kunde inte längre hålla samma tempo som min nyfunne vän.

När jag kom till Casa do Pico Ruivo så satte jag mig först utomhus för att vila och äta chips. Efter en stund fick jag frossa och jag var tvungen att gå in och värma mig i stugan som fanns där. Jag fick tag på en sittplats intill en värmelampa och där blev jag sittande ett bra tag innan jag kände mig redo att fortsätta.

Pico Ruivo.

Casa do Pico Ruivo – Pico do Areeiro (checkpoint 8)

Distans: 5,5 km, stigning: +460 m, fallhöjd: -420 m

Inledningsvis var det ett parti med många trappor, både uppför och nedför. Så småningom kom jag fram till en tunnel som ledde genom berget. I tunneln var det mörkt och man såg bara ett ljus i slutet av tunneln. Jag var på väg att fiska upp min pannlampa ur packningen när en annan löpare kom springandes. Hon hade redan pannlampa på sig, så jag tog rygg på henne genom tunneln. Kort därefter var det ett par tunnlar till, men de var kortare, så jag gick igenom utan att ha någon koll på underlaget.

Uppe på berget bjöds man på hisnande vyer. Man befann sig ovanför molnen och på båda sidor om leden var det branta stup. Jag hade hänförts av bilder och videor från dessa vyer tidigare, men nu befann jag mig där på riktigt. En känsla av eufori strömmade genom kroppen.

Pico do Areeiro var loppets högsta topp med sina 1800 meter över havet.

Pico do Areeiro – Ribeiro Frio (checkpoint 9)

Distans: 9,3 km, stigning: +125 m, fallhöjd: -1035 m

I vanliga fall hade den här etappen varit lättsprungen, men efter drygt 18 timmar i bergen så var lårmusklerna helt slut, så det gick inte fort. Jag fick problem med uthålligheten fastän jag höll ett lågt tempo och jag började varva jogg och gång. Mitt humör svängde och jag kände mig less. Jag skickade ett gnäll-sms till min fru där jag skrev att jag blev omsprungen av alla.

Ribeiro Frio – Poiso (checkpoint 10)

Distans: 3,8 km, stigning: +485 m, fallhöjd: 0 m

Vid varje checkpoint fanns en skylt som talade om hur mycket stigning och fallhöjd nästa etapp hade. Eftersom det inte funkade att springa nerför, var jag nöjd med att det nu skulle gå uppför. Klockan började närma sig nio på kvällen och pannlampan behövdes i skogen.

Poiso – Portela (checkpoint 11)

Distans: 8,8 km, stigning: +30 m, fallhöjd: -805 m

Under den här etappen började jag bli snurrig i huvudet. Jag fick för mig att bladen på backen var ormar och fiskar. Det var mest fiskar. Ibland insåg jag att det bara var inbillning, men ibland tänkte jag att fåglar måste ha flugit upp med fiskarna till bergen. Tankarna hakade även upp sig i ett försök att definiera löpning. Jag blev irriterad på mina egna tankar. Jag orkade inte med dem.

När jag kom till checkpointen hade jag sprungit i lite mer än ett dygn. Jag blev sittandes ganska länge med en mugg kaffe. Medan jag satt där såg jag hur ett par funktionärer hjälpte en löpare in i tältet. När han försökte sätta sig ner föll han framstupa över stolar och bord och såg ut att slå sig rätt illa. Även om jag inte kan portugisiska så förstod jag att man ringde efter sjukvårdare. Det kändes märkligt att resa sig upp och bara ge sig av mitt i dramatiken.

 Portela – Larano (checkpoint 12)

Distans 5,2 km, stigning: +35 m, fallhöjd: -320 m

Mina tankar blev ännu snurrigare. Jag hade inte längre koll på att jag sprang ett lopp. Jag fick för mig att jag hade ett uppdrag att utföra. Det var min uppgift att hitta var på stigarna det var säkert att sätta fötterna så att andra skulle kunna ta sig fram där. Jag inbillade mig också att stigarna hade skapats av en historisk person och jag försökte komma ihåg vem det var.

Mitt i alla tokigheter kändes snitslarna som markerade banan bekanta. Det var ju som att springa ett lopp. När jag tänkt ett tag till så insåg jag att det var ju det jag gjorde. Allt jag behövde göra var att följa markeringarna. Jag behövde inte bry mig om några andra uppgifter.

När jag kom fram till checkpointen kändes det som att jag återfått fokus helt och hållet. Jag satte mig med ännu en mugg kaffe. Samtidigt som jag drack den, så masserade jag låren. En funktionär erbjöd sig att spraya mina ben med kylspray. Gärna, svarade jag. Hon frågade om allt kändes bra i övrigt. Ja, ljög jag.

Larano – Ribeira Seca (checkpoint 13)

Distans: 7,5 km, stigning: +80 m, fallhöjd: -175 m

Kylsprayen hade varit effektiv, för jag upplevde att det gick lättare att springa igen. Det kändes även bra att hjärnan fungerade igen, för det fanns gott om sluttningar att trilla ner för längs den här etappen.

Ribeira Seca – Machico (Mål)

Distans: 4,3 km, stigning: +5 m, fallhöjd: -220 m

När jag lämnade checkpointen så bestämde jag mig för att ge allt de drygt fyra kilometerna som återstod av loppet. Jag passerade flera trötta löpare medan jag sprang längs levadorna som ledde ner mot staden.

Plötsligt började pannlampan blinka. Den gör så när batteriet håller på att ta slut. Jag vågade inte chansa på att batteriet skulle räcka tills det att jag kom ner till gatubelysningen i Machico, så jag stannade och letade rätt på den andra pannlampan i min packning. Huvudbandet satt för löst och jag lyckades inte spänna det. Jag ville inte slösa någon tid, så jag bestämde mig för att springa med lampan i handen.

Under den sista kilometern kändes det som att jag fick skavsår på undersidan av båda fötterna. Varje steg gjorde ont. Jag bet ihop. Jag skulle snart ha tid att plåstra om dem. Jag kunde se målet borta vid stranden.

Jag passerade mållinjen efter drygt 28 timmar och 31 minuter.

Målgången. Bild tagen från en YouTube-video.

Tankar kring loppet

Jag blev väldigt förtjust i Madeira och loppet var otroligt fint. (Åtminstone det jag såg när det var ljust.) Bra arrangemang, trevliga funktionärer och bra uppmärkt bana. Banan hade varit mer krävande än jag förväntat mig – inte bara på grund av stigningen, utan även den stundvis tekniska terrängen. Det enda jag var missnöjd med, om man bortser från att jag inte var så förtjust i maten som serverades, var trängseln i många av de checkpoints man passerade.

Om man ser till min egen prestation så hade jag naturligtvis kunnat tränat bättre inför loppet, så är det ju alltid. Jag hade även kunnat planerat sömnen lite bättre och så borde jag kanske inte ha promenerat en mil på dagen innan starten. Jag släpade dessutom runt på en hel del energiprodukter som jag aldrig använde. Det var enklare att fylla flaskorna med den sportdryck som serverades under loppet  än att blanda egen.

Under loppet sa jag till den svenska löparen som jag sprang med ett tag, att det var ett fantastiskt lopp, men med tanke på hur jobbigt det var så skulle jag nog inte vilja springa det igen. Jag kunde inte ha mer fel. När jag vaknade på hotellet efter knappt fyra timmars sömn så kände jag att jag ville tillbaka och springa loppet igen.

4 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: ,

Två lopp bokade 2017

09 oktober 2016 av Fredrik

Planen inför nästa år är långt ifrån klar, men de första anmälningarna inför nästa år är nu gjorda. Det blir ett nytt äventyr och en favorit i repris.

Madeira Island Ultra Trail

I april bär det av till den portugisiska ön Madeira för att springa Madeira Island Ultra Trail, eller MIUT. Loppet ser fantastiskt fint ut, men det kommer inte att bli någon ”walk in the park”. Den 115 km långa banan bjuder på en sammanlagd stigning på närmare 7100 höjdmeter.

MIUT 2016 RACE från FILM ONVimeo. Hoppa till 2:47 om du bara vill se de storslagna vyerna.

GAX 100 miles

Ett av mina favoritlopp är utan tvekan GAX nere i Skåne. Jag sprang loppet i oväder 2014 och när jag kom tillbaka 2015 för att bättra på min tid, fick jag sådana problem med värmen att jag missade tåget hem. Oavsett väder, så ser jag fram emot 161 underbara kilometer längs Österlenleden i juli.

Selfie vid Ales stenar.

I somras var jag i Skåne på semester och passade på att titta närmare på några delar av banan.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , ,