Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Tag Archives for: Swedish 100 mile Challenge

Anmäld till The Gax 100 miles 2015

27 juni 2015 av Fredrik

Just nu pågår High Coast Ultra och det blev ju tyvärr en DNS för min del. Lyckligtvis fanns det några startplatser kvar till The Gax nästa helg, så jag bestämde mig för att springa det loppet i år igen. Jag tänker inte nöja mig med det, utan siktar på att genomföra hela The Swedish 100 Mile Challenge igen.

Gax var min favorit bland loppen i The Swedish 100 Mile Challenge och förra årets äventyr kan man läsa om i inlägget The Gax 100 miles 2014.

2 kommentarer | Kategorier: Allmänt, Tävling, Uncategorized | Taggar: , , ,

Arctic Ultra 2015

06 februari 2015 av Fredrik

Strax före 20:00 förra fredagen stod jag och 31 andra löpare på Ingestrands Camping i Arvika, beredda att ta oss an Arctic Ultra 100 Miles. För några av oss handlade det inte bara om att springa de drygt 160 kilometerna, vi var där för att slutföra The Swedish 100 Mile Challenge, utmaningen som går ut på att under ett år springa fyra 100 miles-lopp – ett för varje årstid.

Jag kände mig lugn. Nöjd med att det inte skulle bli värre än ett par minusgrader och lätt snöfall (annars var det vädret som oroat mig mest inför loppet). Nöjd med träningen inför loppet. Till och med den senaste tidens stress och sömnbrist kändes avlägsen.

starten

Bilden kommer från en video på Tailwind Nutrition Sweden:s facebook-sida.

 

Starten gick och det bar iväg. Det gick lite för fort i början – som vanligt. Den här gången kan jag skylla på att min gps-klocka är trasig. Banan inleddes med ett kort terrängparti alldeles vid campingen, sedan sprang man på cykelbanor och genom villakvarter, och efter 10 km var man tillbaka där man började. Det var lite krångligt att hitta under det första varvet, men den grupp löpare jag sprang med tog sig runt utan felspringningar. Banan hade en sammanlagd stigning på ungefär 185 höjdmeter, vilket ger 2960 höjdmeter under loppet.

Vid varvningen fick man själv skriva upp vilket klockslag man passerat. På en vägg hängde en lila väggklocka som pryddes av dödskallar och stjärnor och runt om den satt lappar med våra namn. Jag föredrar automatisk tidtagning, men tyckte att det var lite charmigt.

Eftersom det inte var så kallt ute, var det inga bekymmer med klädseln egentligen, men efter fyra varv blev jag tvungen att byta om – tröjan, jackan och mössan hade blivit genomblöta av svett vilket gjorde dem kalla.

Redan på sjätte varvet började det kännas tungt. Benen var stumma. “Nu är det bara två varv kvar, sedan blir det bara kortare och kortare”, tänkte jag. (Det blir det ju så klart för varje steg man tar, men att ha sprungit halva loppet har en klar mental fördel.)

Vid någon av varvningarna behövde jag blanda ny sportdryck. Jag bokstavligen vände upp och ner på min väska innan jag insåg att jag hade glömt påsen med sportdryckspulver i stugan jag bodde i. Slarvigt, men som tur var, så bodde jag bara 100 meter bort.

Efter tio varv hade det blivit morgon och så ljust att jag inte längre behövde pannlampa. Det var skönt att få av sig den. Bara sex varv kvar! Jag räknade på hur lång tid det skulle ta, men ångrade mig genast. Med det tempo jag höll då, skulle det dröja länge. Sex varv lät mindre.

På vartenda ultralopp jag sprungit har jag upplevt en fantastisk stämning löpare emellan. Alla stöttar varandra. Arctic Ultra var inget undantag. I och med att man på vissa sträckor mötte andra löpare, så fanns det många tillfällen att heja på varandra. Mot slutet av loppet hejade jag på allt som rörde sig.

Efter att ha gått nästan ett hela det trettonde varvet kommer jag på att skorna inte är lika rörliga som de jag använt på andra ultralopp. Detta har antagligen påverkat mitt löpsteg och kanske var det därför benen stumnat så tidigt. Vid varvningen bytte jag till ett par andra skor. De var visserligen trasiga och inte lika bra dubbade, men det var värt ett försök. Det kändes genast mycket bättre i benen och det gav mig ny energi.

Under det näst sista varvet inser jag att jag borde kunna ta mig i mål på en tid under 22 timmar. Det var den tid jag räknat med innan loppet. Trots att det hade hade gått tungt länge, så hade jag chans på en tid som jag kunde känna mig nöjd med. Varvtiderna skvallrar om annat, men det kändes som om jag sprang jättefort de sista varven.

När jag kom i mål fyllde jag i 17:51 i den sista rutan på lappen med mina klockslag. Tiden blev 21:51, vilket gav en 8:e plats i herrklassen och en 10:e totalt. Jag var dessutom den andra av fyra löpare att ta sig in på The Swedish 100 Mile Challenge:s diamantlista under Arctic Ultra.

Fredrik Norlin efter Arctic Ultra

Foto: Remy Brändefalk, Arctic Ultra

 

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,

Black River Run 2014

19 oktober 2014 av Fredrik

Lördag 20 september var jag på plats i Västerås för att springa mitt tredje 100-mileslopp för i år – det tredje någonsin för den delen.

Jag sprang ett par varv runt den 16 km långa banan några veckor innan loppet, så jag visste vad som väntade. (Se kartan i inlägget Test av Black River Run-banan) Den här gången skulle jag springa tio varv.

Eftersom kroppen var knappast hade återhämtat sig från Transylvanien Trail Traverse som jag sprungit två veckor innan, så räknade jag inte med någon bra tid. Jag siktade på att ta mig i mål under 24 timmar, vilket var gränsen för att få ett bältesspänne. (När jag anmälde mig till loppet valde jag att skänka pengar till välgörenhet istället för att få en medalj vid målgång.)

Jag anlände ganska sent till startområdet och det vimlade av folk där. (Det var närmare 200 personer anmälda, varav 72 skulle springa 100 miles.) I vanlig ordning var det flera bekanta ansikten.

Jag försökte hitta en ledig plats för min väska i servicetältet, vilket inte var så enkelt. Det var redan fullt både på och under borden. Den fick står på marken, längst in i ett hörn av tältet. Ingen optimal plats, eftersom jag behövde komma åt den vid varje varvning för att blanda sportdryck. (Till skillnad mot hur det var på Täby Extreme Challenge, så fick man inte fylla sina vätskebehållare med arrangörens sportdryck.)

Det var ganska goda väderförhållande, men väldigt dimmigt. Så dimmigt att SM i fallskärmshoppning som skulle hållas i Västerås samma dag fick flytta till en annan ort. (Jag hade hoppats på att kunna se det medan jag sprang.)

Fredrik Norlin under Black River Run

Foto: Per Johansson

Första och andra varvet

De första två varven flöt på bra. Lite snabbare än planerat. Sprang och pratade med en kille som också hade sprungit Transylvania Trail Traverse och sedan en kille som jag kände igen sedan GAX.

Tredje, fjärde och femte varvet

På tredje varvet sjönk tempot. Det värkte i baksidan av låren. Jag var övertygad om att det berodde på att jag inte var riktigt återhämtad. Från och med det tredje varvet gick jag i de backiga partierna.

Sjätte varvet

Värken i låren försvann. Även om det här varvet är ännu långsammare så kändes löpningen lättare igen. Pannlampan åkte på mot slutet av varvet. Innan jag gav mig ut på det sjunde varvet bytte jag till tights och långärmad tröja.

Sjunde varvet

Det var riktigt mörkt i skogen, så jag tog det lite försiktigare där. På de öppna partierna blev dimman som vägg framför mig i ljuset från pannlampan. Jag kunde konstatera att vissa delar av banan var tråkiga i mörkret.

Åttonde varvet

Hade fått skavsår mellan benen. Misstänker att det var kombinationen av tights och kompressionskallingar som hade orsakat dem. Jag försökte hindra skavandet genom att dra upp och dra åt tightsen, vilket resulterade i att jag missade att vika av in på en stig och sprang fel. Efter ett par hundra meter insåg jag att jag inte kände igen omgivningen.

Nionde varvet

Jag kände mig grinig. Kom på att jag inte hade någon strategi för ta hand om negativa tankar den här gången. Banan kändes supertråkig. Hela varvet tänkte jag att jag snart skulle springa det sista varvet. Jag visste att det var en bra tid på gång så jag skyndade mig så gott jag kunde.

Tionde varvet

Sprang och sa hejdå till banan och funktionärerna vid vätskekontrollerna. Sprang i backarna på slutet och spurtade i mål. Kom i mål på tiden 19:47:41 vilket innebar en 18:e plats. (Mitt snabbaste 100-mileslopp hittills, 1 timme och 43 minuter snabbare än på TEC!)

belt-buckle.jpg

Reflektioner

I och med att jag fick blanda sportdryck själv, så tappade jag mycket tid jämfört med de som hade egna serviceteam med sig. Jag ägnade sammanlagt över 40 minuter i servicetältet. Jag hade kunnat minska tiden i tältet om jag haft ett nummerlappsbälte, så att jag slapp krångla med säkerhetsnålar då jag bytte kläder – ett sådant ska inhandlas.

Målgången på BRR tog mig in på Swedish 100 mile challenges guldlista tillsammans med sju andra löpare. Det fjärde och sista loppet i 100-milesutmaningen är i slutet av januari, innan det väntar Bislett 24-timmars i Oslo.

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,

Anmäld till Arctic Ultra 100 miles

22 september 2014 av Fredrik

I helgen sprang jag Black River Run i Västerås (en rapport från loppet kommer, liksom den från Transylvania Trail Traverse) och i och med detta har jag tagit mig in i The Swedish 100 mile Challenges guldlista. Att vara med i guldlistan är ju finfint, men naturligtvis hägrar diamantlistan, så därför anmälde jag mig nyss till Arctic Ultra 100 miles.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , , ,

Black River Run 2014 och The Swedish 100 mile Challenge

31 juli 2014 av Fredrik

Nu är jag anmäld till ännu ett 100 miles-lopp, nämligen Black River Run som går av stapeln 20 september i Västerås. Jag hade egentligen inte tänkt springa loppet eftersom det krockar med min sons födelsedag (21 september).

Vad var det som fick mig att ändra mig då? Jo – jag såg att jag är en av tio löpare som har möjlighet att hamna på The Swedish 100 mile Challenges ännu oskrivna diamantlista. Det är en lista med de löpare som under tolv månder genomför de fyra 100 miles-loppen som äger rum i Sverige – jag har sprungit två,  Täby Extreme Challenge och The Gax, nu återstår Black River Run och Arctic Ultra.

Min underbara son tyckte precis som jag att det där med diamantlista lät rätt så häftigt, så jag fick hans tillåtelse att springa Black River Run om jag skyndar mig hem och firar honom efter loppet. Förhoppningsvis hjälper tanken på tårta mig att komma i mål på en riktigt bra tid 🙂

Innan Black River Run springer jag AXA Fjällmaraton och Transylvania Trail Traverse.

Kommentera | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , , , , , , ,

The Gax 100 miles 2014

19 juli 2014 av Fredrik

Förra helgen var det dags för mitt andra 100 miles-lopp, The Gax 100 miles. Ett 161 km långt A till B-lopp längs Österlenleden med start och målgång i Ystad. Längs banan fanns tre drop bag-stationer dit man skickade egna väskor med förnödenheter och däremellan två obemannade vätskestationer.

Jag åkte ner till Ystad dagen innan loppet och träffade några av de andra löparna och arrangörerna på en pizzeria. Det var både kända och okända ansikten vid bordet. Det pratades om att det skulle bli svårt att hitta längs banan och jag fick även reda på att det fanns ett ställe att fylla på vatten innan den första stationen, någonstans kring 29 km.

Tävlingsdagen började inte speciellt bra. Jag hade köpte en ny vätskeblåsa att ha vatten i under loppet, men när jag skulle fylla blåsan lyckades jag inte få upp korken. Jag provade att göra enligt anvisningarna och jag provade att inte göra enligt anvisningarna. Tiden rann iväg och jag blev mer och mer stressad – och mer våldsam. Plötsligt stod jag där med en trasig vätskeblåsa i handen. Jag kom på att jag hade en vattenflaska med mig för att dricka vatten under resan – den rymde bara hälften av vad blåsan skulle ha rymt och jag skulle få bära den i handen genom hela loppet, men det var ändå något.

Mitt stresspåslag skruvades upp ytterligare på grund av att utcheckningen på det annars rätt charmiga hotellet tog tid – jag ville lämna min resväska tills det att jag återvände ett dygn senare och för en så krånglig förfrågan krävdes ett telefonsamtal till hotellchefen. Jag småsprang med all packning till starten på S:t Knuts torg. Som tur var hann jag både ordna nummerlapp och lämna mina väskor innan det var dags för information om loppet.

Inför starten på Gax 100 miles

Klockan 8:00 gick starten. Loppet sprangs inledningsvis genom Ystad. Utanför stan tog den orangemarkerade Österlenleden vid – det skulle i princip bara vara att följa den raka vägen till mål. (Hur svårt kan det vara!?)

Det var vackert längs leden som inledningsvis bjöd på vidsträckta åkermarker, bokskogar och i djurhagar. Medan vi sprang steg solen på himlen och det blev varmare och efter ett par mil började vattnet i flaskorna att sina. Jag sprang och höll utkik efter vattenstället som jag hörde talas om på pizzerian. Jag hade nästan gett upp, när jag efter drygt 33 km fick jag syn på en kran där jag kunde fylla flaskorna. Vattenproblemet var löst för den gången.

Efter drygt 4,5 timmar var jag framme vid den första drop bag-stationen i Magleberg (44km). Jag var inte hungrig, men jag åt en bananhalva och släckte törsten med läsk. Jag fyllde två av mina flaskor med vatten och den tredje med sportdryck. Jag hade börjat få skavsår vid nyckelbenen – troligen satt inte löparvästen tillräckligt spänt mot kroppen – så jag plåstrade om mig själv så gott jag kunde utan att ha någon spegel att titta i.

Loppet fortsatte utan bekymmers genom skogar och hagar och över Brösarps norra backar. Jag hade även turen att bli bjuden på vatten av ett par tjejer som stod längs leden för att supporta någon av de andra löparna. På den sista biten innan den andra drop bag-stationen började jag dock få problem att hitta de orange markeringarna som visade var leden gick. Det började även att regna – ett regnväder som höll i sig resten av loppet.

Jag nådde den andra drop bag-stationen i Haväng (80 km) efter närmare 9,5 timmar. Där satt det fint med en korv med bröd. Jag passade på att ta hand om de blåsor och skavsår jag fått på tårna. Jag bytte strumpor och tröja och packade ner mina pannlampor i löparvästen.

Strand under Gax 100 miles
Den andra halvan av loppet gick längs kusten, varav långa partier på stränder. Det var bara en kortare sträcka där det gick att springa i den kompakta sanden i vattenbrynet, annars var det till att pulsa i lös sand. Det var glest mellan ledmarkeringarna och jag började kolla kartan på telefonen med jämna mellanrum för att se om jag var på rätt spår.

Loppet gick genom Kivik och förbi äppelodlingar. Därefter genom fantastiska Stenshuvud nationalpark, där leden slingrade sig upp till toppen av ett 97 meter högt berg och sedan ner igen.

Jag sprang fel allt oftare och mina vattenflaskor sinade igen. Det var fortfarande långt till nästa station, så jag snålade på det vatten jag hade kvar. Jag hoppades att tjejerna som bjöd på vatten tidigare skulle stå längs vägen – det gjorde jag inte. I Simrishamn sneglade jag åt restaurangerna och barerna som hade öppet, men jag kände mig inte bekväm med att gå in på något av ställena för att be om vatten – jag kände mig alltför ofräsch. Till sist fick jag syn på en offentlig toalett där jag kunde fylla mina flaskor med vatten. Eftersom det hade börjat bli mörkt ute, passade jag på att ta fram pannlampan medan jag befann mig under tak.

Efter drygt 118 km fanns det en obemannad station med vatten, coca-cola och äpplen. Det var otroligt gott med coca-cola, men äpplet var ännu godare. Jag gick till och med tillbaka för att ta ett till.

Kort därefter sprang jag fel igen och igen, och det var då, ungefär vid midnatt, som loppets svacka kom. Jag stod mitt i ett buskage, genomvåt, och frös så jag skakade. Jag försökte navigera med hjälp av telefonen, men den var för blöt fastän jag hade den i en plastpåse för att skydda den mot regnet. Jag drog en högljudd, svavelosande, svordomsramsa där jag stod och sedan kändes det lite bättre. Jag fick fram kartan på telefonen och såg att det bara var att följa stranden fram till nästa station.

Den tredje drop bag-stationen låg i Sandhammaren (130 km). Vid stranden hade funktionärerna tänt ett par marschaller och ritat en pil i sanden där vi skulle svänga. Stationen låg vid ett hus en liten bit från vägen. Jag tittade på huset och såg att det var folk utanför, men jag trodde att det var en restaurang som höll på att stänga, så jag sprang förbi. Snart förstod jag att jag hade missat stationen och vände tillbaka. Efter drygt 17,5 timmars löpning beställde jag blåbärssoppa och en kopp kaffe av funktionärerna. Jag bytte tröja igen och satte på mig vindjackan. Strumporna var det ingen idé att byta. Efter åtta timmar med sina egna tankar var det väldigt stimulerande att få växla några ord med funktionärerna vid stationen.

Drop bag 3. Gax 100 miles

Foto: Urban Ljungberg

Några kilometer från stationen hörde jag röster i skogen och kort därefter passerade två löpare mig. Jag hade inte sett en löpare sedan jag lämnade stationen i Haväng. Jag försökte hänga på, men de var för snabba och ljuset från deras pannlampor försvann bland träden. Även om jag inte var där för att få en bra placering, så kändes det tråkigt att bli omsprungen i slutskedet av loppet.

Leden fortsatte genom en hage. Det var svår att se vart jag skulle i mörkret, så jag gick längs stängslet och rörde på huvudet åt sidorna för i hopp om att se en markering i skenet från pannlampan. Plötsligt överraskades jag av ett tiotal lysande koögon som blängde på mig. Jag frågade kossorna om de visste var leden gick, men fick inget svar.

Då såg jag ljuset från ännu en löpare en bit längre bort i hagen. Jag följde efter och hittade ut. Jag kom ikapp honom vid ett vägskäl och vi följdes åt en stund. Det visade sig att han sprang Full Moon Race (ett lopp längs den andra halvan av Gax-banan som startat sedan jag passerade). Jag gissade att löparna som hade passerat mig tidigare också sprang samma lopp.

Österlenleden bjöd på ytterligare ett par kilometer på en strand. En väldigt stenig strand, där varje steg gjorde ont i fötterna. Kort därefter kom en av banans höjdpunkter, Ale stenar och kullarna som brant sluttade ner mot havet. Det var verkligen storslaget. Det var synd att jag inte kunde stanna tills det blev ljust.

Efter kullarna kom en asfaltssträcka. Jag började springa, men benen var trötta och jag började gå istället. Jag gjorde ett nytt försök att springa, men tvingades gå igen. Vid vägen såg jag en skylt som skvallrade om att det bara var 10 km till Ystad och jag bestämde mig i samma ögonblick för att jag ska springa resten av sträckan utan att gå. Det funkade. Jag kunde till och med öka tempot efter en stund.

Ironiskt nog avslutade jag loppet med en felspringning när det bara var några hundra meter kvar, men efter 22:32 kom jag i mål som femte löpare på S:t Knuts torg.

Jag har skrivit in The Gax 100 miles i listan över lopp som jag vill springa under 2015.

4 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,

Täby Extreme Challenge 2014

18 april 2014 av Fredrik

I lördags var det dags för min debut på de längre ultradistanserna – 100 miles, vilket motsvarar närmare 161 km. En bra bit längre än de 66 km som jag lyckades springa på Skövde 6-timmars för en månad sedan alltså. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, men jag hade förstått att det skulle göra ont, att jag skulle få mentala svackor och att magen troligtvis skulle krångla. Bring it on!

Dagen innan loppet, när jag packade väskan inför det stundande äventyret, så högg det till i ländryggen och jag kände en molande värk. Besvären blev bara värre under resan till Täby och på kvällen efter att ha ätit middag med de andra löparna på hotellet, kunde jag knappt räta på ryggen. Jag stretchade innan jag lade mig för att sova för natten. När jag vaknade på lördagen kändes det bättre, men det var inte bra. Innan jag gick iväg till starten så smorde jag min rygg med tigerbalsam, i hopp om att det skulle hjälpa.

Det var fullt av folk vid servicetältet och jag träffade löpare och funktionärer som jag kände igen från twitter, facebook och från andra lopp. Det var fullt med väskor också och jag fick leta runt ett tag innan jag hittade en bra plats i tältet där jag kunde förvara mina grejer. Kort därefter var det dags för arrangörernas information inför loppet. Medan jag lyssnade masserade jag min onda rygg och plötsligt släppte det – det onda bara försvann.

Klockan 10 gick starten och vi sprang iväg. Jag lyckades för en gångs skull hålla ett lågt tempo från start. Jag sprang och tittade på omgivningen och de andra löparna och vips var jag framme vid varvningen. Allt kändes bra. Vädret var bra, stämning var bra och banan var både fin och omväxlande – skogspartiet var min favorit (än så länge). Bara femton varv kvar!

Under andra varvet började det plötsligt strama i både lår- och vadmuskler och jag tappar flytet i löpningen. Jag misstänker att det hör ihop med ryggproblemen jag hade tidigare. Jag började oroa mig. Hur länge ska jag springa så här? Skulle jag klara av loppet? Men så kom jag på mig själv. Jag skulle inte slösa energi på negativa tankar. Eftersom jag inte hade någon lösning på problemet bestämde jag mig för att acceptera läget.

TEC

Foto: Kjell Eidenbrant

Jag springer varv efter varv med tunga ben. Varje varv ser i princip likadana ut under loppets första halva. Vid varvningarna fyller jag på flaskorna med vatten och sportdryck. (Efter sjunde varvet tröttnar jag på sportdrycken och övergår till gels.) Jag tar även en salttablett och ett par godisar. Varje gång jag lämnade servicetältet log jag för mig själv och tänkte ”nu kör vi”.

Jag undviker att tänka på hur långt det är kvar, utan tar ett varv i taget. Jag sätter upp små delmål som till exempel ”ett varv till, sedan har jag sprungit 50 miles” och ”under det här varvet passerar jag dubbelmaraton”. Jag kommer även på att jag hade med mig små flaskor med Grape Tonic i väskan och tanken ”nästa varvning blir det Grape Tonic” funkade också bra som delmål. (Det var obeskrivligt gott.)

Under loppets andra halva börjar det bli mörkt och snart behövs pannlampa för att se var man ska springa. Det börjar även regna och bli kallt. Jag byter kläder ett par gånger för att hitta något som håller mig lagom varm.

Jag tror det var på elfte varvet som benen började bli riktigt trötta. Jag sprang på asfalten och grusvägarna, men när jag kom till skogspartiet – som tidigare var min favorit – så var det stopp. Jag sparkade i stenar och rötter och snubblade gång på gång. Jag klarade inte av att springa utan blev tvungen att gå den biten. Samma sak på de kommande varven, så fort jag kom till skogen tog det stopp. Jag hade en liten förhoppning om att ta mig i mål under 20 timmar, men nu var jag tvungen att ge upp den tanken.

På det näst sista varvet började löpningen göra ont. Ett tag var det som om varje fotisättning skickade en feberpuls upp genom kroppen. Jag log för mig själv och tänkte ”nu är det ultra” och sprang vidare och peppade mig själv under tiden. På det här varvet hade jag även tagit med mig hörlurar för jag tänkte att jag skulle få lite extra energi av att lyssna på musik, men musiken gjorde mig illamående så jag stängde av den.

Sista varvet! Natten hade blivit till morgon och nu var det så ljust ute att jag inte längre behövde pannlampa. Jag kunde inte springa mer än kortare sträckor åt gången, men vid det här laget gick det nästan lika snabbt att gå i vilket fall som helst. Jag passade på att ta farväl av banan – tackade för upplevelsen och sa att vi kanske skulle ses om ett år igen. När jag kom ut ur skogen för sista gången och bara hade omkring tvåhundra meter kvar till målet fick jag helt plötsligt hur mycket energi som helst. Jag spurtar in i mål och höjer armarna i en segergest.

TEC bältesspänne

Jag gick i mål på tiden 21:31:12. Det var kanske inte riktigt den tid jag hade hoppats på, men jag är ändå otroligt nöjd med min 100 miles-debut.

4 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,