Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Tag Archives for: Terräng

High Coast Ultra 2016

22 juni 2016 av Fredrik

Vid halv tio-tiden i fredags kväll hoppade jag på bussen vid vandrarhemmet i Nordvik. Jag gjorde ett sista försök att få lite sömn, men det gick inte nu heller. Jag hade varit vaken sedan tidigt på morgonen och det skulle nu dröja närmare ett dygn innan jag skulle få krypa ner i sängen på vandrarhemmet igen.

Bussen skjutsade mig och de andra löparna till Paradiset i Örnsköldsvik där vi registrerade oss och fick information inför loppet. När klockan närmade sig midnatt tågade vi i samlad trupp till Stora torget, där starten av High Coast Ultra skulle ske.

Jag och andra löpare

Innan starten på Stora torget i Örnsköldsvik.

Klockan tolv gav vi oss av och ganska snart hade vi letat oss ut ur centrum. Jag hade valt att starta med pannlampa och det visade sig vara bra, för i skogspartierna var det skumt även om det var en ganska ljus natt. Inledningsvis var det relativt enkel löpning i omväxlande miljöer.

Vid Balesuddens naturreservat (ca 18 km) var det problem att hitta. Vi var en grupp löpare som letade oss ner till en strand via en svårframkomlig stig, där kunde vi sedan hittade tillbaka till leden igen. Naturreservatet bjöd på fin terränglöpning och den första tuffa stigningen. Efter naturreservatet fortsatte leden på en grusväg vid kanten av en fjärd. Jag hade bara sprungit några minuter längs vägen då jag tittade över viken såg ett koppel av löpare komma ut ur skogen.

Skuleskogens nationalpark (37 km) var magisk med sina berghällar, sjöar, vattenfall och Slåtterdalsskrevan. Det var inte bara den vackraste delen av banan, utan även den mest tekniska och med hala stenar, hala rötter och hala spänger.

Slåtterdalsskrevan, Skuleskogens nationalpark

Slåtterdalsskrevan, Skuleskogens nationalpark.

Framme vid kontrollen vid foten av Skuleberget (54 km) satte jag mig ner en stund. Lårmusklerna värkte och fotlederna kändes både stela och svullna. Jag hade skickat dit en av mina två dropbags (väska med energi och dylikt) och från den försåg jag mig med både en Gainomax och några klunkar Grape tonic – en kombination som möjligen orsakade en stunds illamående.

När jag fortsätter går det långsamt. I en gåbacke passade jag på att kolla liveresultatet i mobiltelefonen. Jag hade några minuters försprång vid Skuleberget. Med tanke på mitt låga tempo skulle de snart passera, tänkte jag.

Exempel på hur terrängen kunde se ut efter banan

Exempel på hur terrängen kunde se ut längs banan.

Leden gick en kilometer längs E4:an. Fastän vägrenen var väl tilltagen, så kändes det otryggt att springa där. Jag kände mig lättnad när leden vek av in på en mindre väg. Jag upplevde att det var mycket vägar fram till nästa kontroll – asfalt-, grus- och traktorvägar och det gick upp och ner, mest hela tiden.

Vid kontrollen i Nordingrå (84 km) serverades mat. Jag åt den godaste varmkorv jag någonsin ätit – en kokt med bröd, senap, ketchup och räksallad. Medan jag satt där, kom de första 75 km-löparna ikapp. De hade bara varit ute i tre timmar, så de såg oförskämt pigga ut. Det var inte bara löpare som kom medan jag satt där, regnet också.

Under den fortsatta löpningen kom flera löpare ikapp. I sedvanligt ultramanér peppade vi varandra. Om jag fick chansen, så sneglade jag på deras nummerlappar för att se vilken distans de sprang. Det var ännu ingen som sprang den längre distansen som kommit ikapp.

Leden passerade flera stränder. Här Gaviksfjärden?

Leden passerade flera stränder. Det fotot tror jag är vid Gaviksfjärden.

Jag började räkna ner. “Nu är det bara ett maraton kvar.” “Nu är det bara ett Lidingölopp.” Att omvandla distansen till tid var svårare. Jag kollade på klockan i en lättsprungen nerförsbacke och såg att jag höll ett tempo på 7:00 min/km. Hur är det ens möjligt? Det hade förmodligen gått snabbare att lägga sig ner och rulla ner för backen.

I Fjärdbotten (109 km) väntade min andra dropbag. Eftersom det regnade var det ingen idé att byta till den torra tröjan jag skickat dit. Att byta strumpor hade nog varit en bra idé, men jag valde att skippa det. Smörgåsar med ost, skinka, gurka och tomat fick det bli. Otroligt gott även det.

Ett par kilometer efter kontrollen väntade klippor och klapperstensfält. I vanliga fall skulle jag tycka det var kul att skutta fram där, men nu tappar jag lusten alldeles. (Och jag var inte kapabel att skutta heller.) Jag tror det är när jag inser att jag inte kommer att nå mitt tidsmål som humöret vänder. Jag blev frustrerad för att det gick så långsamt. Jag var för långsam och för dåligt tränad. Självkritiken ledde till negativa tankar och någon form av självmobbing.

Det var först någon timme senare, efter det sista lilla berget som humöret blev lite bättre igen. Då var det mindre än en mil kvar och som grädde på moset började molnen spricka upp och solen titta fram. Jag skymtade Högakustenbron, där målet var, i horisonten. Jag fick ny energi och jag upplevde att jag sprang lite snabbare.

Vid foten av Högakustenbron var det en brant stig kvar upp till målet som låg intill Hotell Höga kusten. Jag hade tidigare tänkt att jag skulle göra ett försök att springa hela vägen upp, men det fanns inte på kartan nu, benen var för trötta. Det var först när jag såg min familj stå och heja på mig uppe på krönet, som jag fick energi att springa upp för den sista delen av backen och vidare in i mål.

Tiden 20:17:47 innebar en 18:e plats i herrklassen och 19:e totalt. En tid som jag tänker åka tillbaka och slå något gång. Loppet var tufft med sina 129 km och totala stigning på drygt 3600 höjdmeter, men det var även en fantastiskt fin led och ett bra arrangemang.

Jag hade med mig en actionkamera på loppet, men den låg oftast i en ficka på löparvästen. Det blev ett par klipp i alla fall.

2 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Anmäld till Tierra Arctic Ultra 2015

18 januari 2015 av Fredrik

I onsdags var det dragning i UTMB-lotteriet. Även om jag inte hade räknat med att få en startplats i år, utan mest registrerat mig för att ha större chans nästa år, så hade jag börjat hoppats på att få stå på startlinjen i Chamonix redan nu i augusti. Så blir det inte.

Istället anmälde jag mig till Tierra Arctic Ultra – även det i augusti. Ett 120 km långt lopp på Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko som jag var sugen på att springa redan förra året. Det kan inte bli annat än fantastiskt.

Video från en av fjolårets deltagare.

2 kommentarer | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , ,

Transylvania Trail Traverse 2014

12 oktober 2014 av Fredrik

Det var ett tag sedan nu, 6 september närmare bestämt, som jag befann jag mig i Rumänien för att springa Transylvania Trail Traverse. Ett 52 km långt bergslopp med en sammanlagd stigning på 4200 höjdmeter. (Kolla in kartan och banprofilen.)

Jag vaknade före väckarklockan, trots att jag satt alarmet på 4:30. Jag var långt ifrån utvilad. Jag kom i säng sent kvällen innan och hade sovit oroligt, som jag så ofta gör när jag har en tid att passa på morgonen. Jag åt frukost, gjorde mig i ordning och tog bilen till ett annat hotell där en buss skulle ta oss till starten. I lobbyn fick jag höra att starten hade senarelagts och att bussen skulle åka 45 minuter senare än planerat – 45 minuter som jag hellre tillbringat i sängen.

Väl vid startområdet skulle man registrera sig och visa upp några utvalda föremål som hörde till den obligatoriska utrustningen. Jag höll mig i servicetältet i väntan på starten. Det var varmare där. Och musik. När de spelade gamla favoritlåtar som Metallicas Seek and Destroy och The Prodigys Firestarter började jag vakna till liv. Till sist uppmanades vi att ta plats vid startlinjen.

Starten gick. Loppet inleddes med några kilometer lätt löpning längs en grusväg, men det dröjde inte länge innan jag fick smaka på loppets sanna karaktär. Snitslarna ledde oss in på en stig med besvärlig undervegetation och som dessutom var riktigt brant. Jag gick uppför. Marken var lerig och jag halkade gång på gång. Innan stigen vek av in i skogen och jag fick fast mark under fötterna, hade jag sår på både händer och ben.

Efter fem kilometer och ungefär 700 meters stigning nådde man en äng där den första vätskestation var belägen. Jag hade gott om vatten kvar, men följde arrangörens råd om att fylla flaskorna när man hade chansen. Sedan bar det av nerför, brant till en början, men sedan lätt utför. Det kändes skönt att få springa igen. Det dröjde inte länge förrän man var framme vid kontrollstationen där en funktionär satte ett klistermärke på en lapp som jag skulle bära med mig genom loppet. (Det hade tagit 1 timme 14 minuter att nå dit.)

Efter kontrollstationen bar det av uppåt igen. Man kom ut i en dalgång där bergen tornade upp sig på båda sidorna. Det var en häftig känsla att befinna sig där på berget. Vid ett ställe var man tvungen att klättra längs en kätting som var fäst berget. Det var en ny upplevelse.

Loppets andra kontrollstation var inne i en stuga på Omu peak, 2505 meter över havet. (Hit tog det 2 timmar och 51 minuter från starten.) Där kunde man fylla på med vatten och sportdryck. Jag hade inte provat sportdrycken tidigare, vilket man alltid ska göra, men den funkade och var riktigt god dessutom.

Utanför stugan var det en tjej som förklarade hur banan nu gick nerför berget. Man kunde antingen ta en stig som slingrade sig ner längs berget, eller en som gick rakt ner. Jag följde två andra löpare som valde något mittemellan. Efter en stund började jag känna mig väldigt osäker på vägen och jag stannade upp och letade efter markeringar. Jag hade inte sett en enda, jag hade ju bara följt löparna framför. Jag fortsatte neråt och till sist såg jag markeringarna, men av någon anledning höll osäkerheten i sig.

Leden planade ut och det bjöds på en stunds löpning genom ett flackt skogsparti. Jag passerade några löpare som varit före mig ner för berget. Banan vände in mot berget igen. Vi skulle upp till Omu Peak igen, fast från ett annat håll.

Vandringen uppför gick bra till en början. Jag var hack i häl på några löpare framför mig. Efter tag växte avståndet till dem framför och snart fick jag även släppa förbi löparna som jag hade passerat i skogen. Jag insåg hur trött jag var och tryckte i mig både en energigel och energibar. Vandring övergick till klättring. Jag konstaterade att det var det jobbigaste jag någonsin gjort och ändå hade jag bara kommit halvvägs.

Klättringen var långt ifrån problemfri. På ett ställe där jag skulle upp, hade jag bra grepp med bägge händerna och ett säkert steg för högerfoten i midjehöjd. Men när jag skulle skjuta ifrån med vänsterfoten så halkade den så jag blev hängandes. Medan jag letade ett nytt steg för vänsterfoten började högerbenet krampa. Jag började få panik. Om skulle jag tappa greppet skulle jag falla ett par meter innan klipporna skulle stoppa mig. Jag tänkte att jag inte skulle skada mig lika allvarligt om jag hasade ner. Jag kände mig rädd. Märta, som nyss hade passerat mig, frågade om jag behövde hjälp. Jag bad henne vänta och se att jag lyckades ta mig upp. Strax därefter hittade jag ett steg för vänsterfoten och jag kunde ta mig upp.

Efter klättringen var det vandring upp genom molnen till toppen.

Väl uppe på toppen klev jag in i stugan igen och fick mitt tredje klistermärke. (Efter 6 timmar och 23 minuter.) Det serverades soppa och bröd och jag satte mig vid ett bord och åt. Det var gott att få i sig något varmt och jag kände hur energin kom tillbaka.

Sedan väntade utförslöpning hela vägen till den fjärde kontrollstationen. Utförslöpningen är normalt sett min starka sida, men nu tog jag det lugnt. Dels gjorde det ont i tårna att springa utför. (Skorna jag hade tänkt springa med gick sönder strax innan resan, så istället hade jag ett par minimalistiska terrängskor – inget som lämpar sig för den där typen av lopp.) Och dels skulle jag springa ett 100 miles-lopp två veckor senare.

Det var en stenig led och runt omkring betade både får och kor av gräset. På vägen ner kom Pedro från Portugal ikapp mig. Vi sprang och pratade lite på vägen till den fjärde kontrollen. (Dit tog det 7 timmar och 39 minuter.) Där hade de dukat ett bord med massor av godsaker. Vattenmelonen var underbar – jag åt hur många bitar som helst. Medan vi stod där kom även Märta.

Vi gav oss av tillsammans, Märta, Pedro och jag. Nu var det bara drygt två mil och 500 höjdmeter kvar. Eftersom vi hade klarat av 3700 meters stigning redan, kändes det som om vi nästan var klara. Riktigt så var det inte.

Efter en kort sträcka förbi hotell och kyrkor (i ljudet från en katolsk predikan), bar det av in i skogen och snart var det dags för klättring igen. Mycket klättring. Det här var utan tvekan den mest äventyrliga delen av banan. På vissa ställen var man tvungen att ta sig fram med hjälp av vajrar och rep, på andra ställen fanns det stegar av varierande kvalitet. Det var tunnlar i berget som man var tvungen att krypa igenom. Det kändes inte längre som en löptävling, snarare en klättringstävling.

Till sist kom vi ut bland böljande gräsbeklädda kullar. Det gick mest uppför hela tiden. Med jämna mellanrum väntade ungdomar som visade oss åt rätt håll. Efter ett tag var vi även framme vid den näst sista kontrollpunkten – en kod som skulle skrivas ner på lappen med klistermärkena. (Jag var säker på att jag läst någonstans att koden skulle vara i en grotta, men det visade sig vara en sten med som man sprayat några bokstäver på.)

I utförslöpningen på väg mot den sista kontrollen splittrades trion. Pedro sprang före och Märta hamnade efter. Det hade känts tryggt att hålla ihop, men nu sprang jag ensam igen. Min största oro var att springa fel någonstans. Efter några kilometer kom jag dock ikapp Pedro igen, som i sin tur hade kommit ikapp en annan löpare. Jag sprang tillsammans med dem till den femte och sista kontrollen. (Jag anlände vid den efter 10 timmar och 53 minuter.)

Därifrån var det bara en mil till målet. Vi konstaterade att vi skulle hinna i mål innan det blev mörkt om vi inte tog alltför lång tid på oss. Nu väntade mestadels utförslöpning genom skogen. Det var emellanåt ganska brant och teknisk löpning, för att sedan övergå till mer lättlöpta partier.

Den tredje killen hängde inte med, men jag och Pedro höll samma tempo. Jag började fundera på målgången. Skulle jag rycka ifrån var det läge att göra det nu. Det kändes fel – eftersom vi hade sprungit ihop så länge, var det inte mer än rätt att hålla ihop ända in i mål. Skulle han däremot skulle försöka dra ifrån skulle jag göra allt jag kunde för att passera mållinjen före honom. Det kändes som en bra plan.

Den sista biten var lättlöpt, men det kändes som om banan aldrig skulle ta slut. Jag längtade efter att gå i mål. (Ibland känns det faktiskt lite tråkigt när man går i mål och loppet är över.) Efter en stund kunde jag höra musiken från servicetältet och kort därefter kunde jag även se målet. Spurten uteblev och jag kom in på en delad 19:e plats på tiden 12:07:52.

Loppet hade varit betydligt tuffare än jag förväntat mig. Eller var det ens ett lopp? Det kändes mer som ett äventyr. Jag är sugen på att komma tillbaka och springa igen, fast den längre klassen. Inför det loppet skulle jag köra mer backträning, mer klättring, studera kartan ordentligt och se till att jag hade lämpliga skor på lager.

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

The Gax 100 miles 2014

19 juli 2014 av Fredrik

Förra helgen var det dags för mitt andra 100 miles-lopp, The Gax 100 miles. Ett 161 km långt A till B-lopp längs Österlenleden med start och målgång i Ystad. Längs banan fanns tre drop bag-stationer dit man skickade egna väskor med förnödenheter och däremellan två obemannade vätskestationer.

Jag åkte ner till Ystad dagen innan loppet och träffade några av de andra löparna och arrangörerna på en pizzeria. Det var både kända och okända ansikten vid bordet. Det pratades om att det skulle bli svårt att hitta längs banan och jag fick även reda på att det fanns ett ställe att fylla på vatten innan den första stationen, någonstans kring 29 km.

Tävlingsdagen började inte speciellt bra. Jag hade köpte en ny vätskeblåsa att ha vatten i under loppet, men när jag skulle fylla blåsan lyckades jag inte få upp korken. Jag provade att göra enligt anvisningarna och jag provade att inte göra enligt anvisningarna. Tiden rann iväg och jag blev mer och mer stressad – och mer våldsam. Plötsligt stod jag där med en trasig vätskeblåsa i handen. Jag kom på att jag hade en vattenflaska med mig för att dricka vatten under resan – den rymde bara hälften av vad blåsan skulle ha rymt och jag skulle få bära den i handen genom hela loppet, men det var ändå något.

Mitt stresspåslag skruvades upp ytterligare på grund av att utcheckningen på det annars rätt charmiga hotellet tog tid – jag ville lämna min resväska tills det att jag återvände ett dygn senare och för en så krånglig förfrågan krävdes ett telefonsamtal till hotellchefen. Jag småsprang med all packning till starten på S:t Knuts torg. Som tur var hann jag både ordna nummerlapp och lämna mina väskor innan det var dags för information om loppet.

Inför starten på Gax 100 miles

Klockan 8:00 gick starten. Loppet sprangs inledningsvis genom Ystad. Utanför stan tog den orangemarkerade Österlenleden vid – det skulle i princip bara vara att följa den raka vägen till mål. (Hur svårt kan det vara!?)

Det var vackert längs leden som inledningsvis bjöd på vidsträckta åkermarker, bokskogar och i djurhagar. Medan vi sprang steg solen på himlen och det blev varmare och efter ett par mil började vattnet i flaskorna att sina. Jag sprang och höll utkik efter vattenstället som jag hörde talas om på pizzerian. Jag hade nästan gett upp, när jag efter drygt 33 km fick jag syn på en kran där jag kunde fylla flaskorna. Vattenproblemet var löst för den gången.

Efter drygt 4,5 timmar var jag framme vid den första drop bag-stationen i Magleberg (44km). Jag var inte hungrig, men jag åt en bananhalva och släckte törsten med läsk. Jag fyllde två av mina flaskor med vatten och den tredje med sportdryck. Jag hade börjat få skavsår vid nyckelbenen – troligen satt inte löparvästen tillräckligt spänt mot kroppen – så jag plåstrade om mig själv så gott jag kunde utan att ha någon spegel att titta i.

Loppet fortsatte utan bekymmers genom skogar och hagar och över Brösarps norra backar. Jag hade även turen att bli bjuden på vatten av ett par tjejer som stod längs leden för att supporta någon av de andra löparna. På den sista biten innan den andra drop bag-stationen började jag dock få problem att hitta de orange markeringarna som visade var leden gick. Det började även att regna – ett regnväder som höll i sig resten av loppet.

Jag nådde den andra drop bag-stationen i Haväng (80 km) efter närmare 9,5 timmar. Där satt det fint med en korv med bröd. Jag passade på att ta hand om de blåsor och skavsår jag fått på tårna. Jag bytte strumpor och tröja och packade ner mina pannlampor i löparvästen.

Strand under Gax 100 miles
Den andra halvan av loppet gick längs kusten, varav långa partier på stränder. Det var bara en kortare sträcka där det gick att springa i den kompakta sanden i vattenbrynet, annars var det till att pulsa i lös sand. Det var glest mellan ledmarkeringarna och jag började kolla kartan på telefonen med jämna mellanrum för att se om jag var på rätt spår.

Loppet gick genom Kivik och förbi äppelodlingar. Därefter genom fantastiska Stenshuvud nationalpark, där leden slingrade sig upp till toppen av ett 97 meter högt berg och sedan ner igen.

Jag sprang fel allt oftare och mina vattenflaskor sinade igen. Det var fortfarande långt till nästa station, så jag snålade på det vatten jag hade kvar. Jag hoppades att tjejerna som bjöd på vatten tidigare skulle stå längs vägen – det gjorde jag inte. I Simrishamn sneglade jag åt restaurangerna och barerna som hade öppet, men jag kände mig inte bekväm med att gå in på något av ställena för att be om vatten – jag kände mig alltför ofräsch. Till sist fick jag syn på en offentlig toalett där jag kunde fylla mina flaskor med vatten. Eftersom det hade börjat bli mörkt ute, passade jag på att ta fram pannlampan medan jag befann mig under tak.

Efter drygt 118 km fanns det en obemannad station med vatten, coca-cola och äpplen. Det var otroligt gott med coca-cola, men äpplet var ännu godare. Jag gick till och med tillbaka för att ta ett till.

Kort därefter sprang jag fel igen och igen, och det var då, ungefär vid midnatt, som loppets svacka kom. Jag stod mitt i ett buskage, genomvåt, och frös så jag skakade. Jag försökte navigera med hjälp av telefonen, men den var för blöt fastän jag hade den i en plastpåse för att skydda den mot regnet. Jag drog en högljudd, svavelosande, svordomsramsa där jag stod och sedan kändes det lite bättre. Jag fick fram kartan på telefonen och såg att det bara var att följa stranden fram till nästa station.

Den tredje drop bag-stationen låg i Sandhammaren (130 km). Vid stranden hade funktionärerna tänt ett par marschaller och ritat en pil i sanden där vi skulle svänga. Stationen låg vid ett hus en liten bit från vägen. Jag tittade på huset och såg att det var folk utanför, men jag trodde att det var en restaurang som höll på att stänga, så jag sprang förbi. Snart förstod jag att jag hade missat stationen och vände tillbaka. Efter drygt 17,5 timmars löpning beställde jag blåbärssoppa och en kopp kaffe av funktionärerna. Jag bytte tröja igen och satte på mig vindjackan. Strumporna var det ingen idé att byta. Efter åtta timmar med sina egna tankar var det väldigt stimulerande att få växla några ord med funktionärerna vid stationen.

Drop bag 3. Gax 100 miles

Foto: Urban Ljungberg

Några kilometer från stationen hörde jag röster i skogen och kort därefter passerade två löpare mig. Jag hade inte sett en löpare sedan jag lämnade stationen i Haväng. Jag försökte hänga på, men de var för snabba och ljuset från deras pannlampor försvann bland träden. Även om jag inte var där för att få en bra placering, så kändes det tråkigt att bli omsprungen i slutskedet av loppet.

Leden fortsatte genom en hage. Det var svår att se vart jag skulle i mörkret, så jag gick längs stängslet och rörde på huvudet åt sidorna för i hopp om att se en markering i skenet från pannlampan. Plötsligt överraskades jag av ett tiotal lysande koögon som blängde på mig. Jag frågade kossorna om de visste var leden gick, men fick inget svar.

Då såg jag ljuset från ännu en löpare en bit längre bort i hagen. Jag följde efter och hittade ut. Jag kom ikapp honom vid ett vägskäl och vi följdes åt en stund. Det visade sig att han sprang Full Moon Race (ett lopp längs den andra halvan av Gax-banan som startat sedan jag passerade). Jag gissade att löparna som hade passerat mig tidigare också sprang samma lopp.

Österlenleden bjöd på ytterligare ett par kilometer på en strand. En väldigt stenig strand, där varje steg gjorde ont i fötterna. Kort därefter kom en av banans höjdpunkter, Ale stenar och kullarna som brant sluttade ner mot havet. Det var verkligen storslaget. Det var synd att jag inte kunde stanna tills det blev ljust.

Efter kullarna kom en asfaltssträcka. Jag började springa, men benen var trötta och jag började gå istället. Jag gjorde ett nytt försök att springa, men tvingades gå igen. Vid vägen såg jag en skylt som skvallrade om att det bara var 10 km till Ystad och jag bestämde mig i samma ögonblick för att jag ska springa resten av sträckan utan att gå. Det funkade. Jag kunde till och med öka tempot efter en stund.

Ironiskt nog avslutade jag loppet med en felspringning när det bara var några hundra meter kvar, men efter 22:32 kom jag i mål som femte löpare på S:t Knuts torg.

Jag har skrivit in The Gax 100 miles i listan över lopp som jag vill springa under 2015.

4 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , , ,

Sörmland Ultra Marathon 2013

14 oktober 2013 av Fredrik

I lördags var vi närmare 180 löpare som samlades i Björkhagen för att springa Sörmland Ultra Marathon – ett 50 km långt terränglopp längs natursköna Sörmlandsleden. Väderprognoserna lovade strålande sol hela dagen och jag bestämde mig för att springa i shorts och tröja även om det skulle bli kallt inledningsvis.

Förra året sprang jag loppet på 5:35 och när jag i lördags ställde mig vid startlinjen var jag inställd på att ta mig i mål under fem timmar – det kändes inte alls orimligt med tanke på hur bra det gått på de senaste loppen (se inläggen från AXA Fjällmaraton 2013 och Fjällmaraton Sälen 2013).

Foto: Mikael Forsström

Loppet

Bortsett från några ivriga kilometer i början av loppet så höll jag ett relativt jämt tempo de första 30 kilometerna. Löpningen kändes bra i det stora hela, men i de svårare terrängpartierna kunde jag ana ett uns av trötthet i benen.

Fastän jag sprang loppet i fjol hade jag glömt bort delar av banan, till exempel att det finns ett lite tråkigare parti med långa sträckor på grus och asfalt. Det var under det här lite tråkigare partiet som löpningen började kännas tyngre och vid 30 km kunde jag inte längre hålla samma tempo.

Trots att benen var trötta så njöt jag av de tuffare delarna av sträckorna genom i skogen och när jag passerade maratonmarkeringen och insåg att jag låg tre minuter under mitt personbästa på Stockholm Marathon började jag nästan skratta för mig själv.

De sista kilometerna gick i det backiga motionsspåret i Rudans friluftsområde. Nu var benen riktigt trötta. Jag tillät mig själv att gå upp för ett par av uppförsbackarna, men bestämde mig för att springa uppför den sista. Fast vilken var egentligen den sista? Var det nästa? Jag chansade och sprang uppför och till min glädje såg jag att nedanför backen var det raka vägen till målet.

Tiden

Jag tog mig i mål på tiden 4:28:36, drygt 66 minuter snabbare än i fjol!

Sörmlands Ultra Marathon 2014?

Det beror lite på vilka andra lopp jag planerar in, men självklart springer jag loppet även nästa år om det är möjligt.

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Fjällmaraton Sälen 2013

06 september 2013 av Fredrik

I lördags var det dags att springa premiärupplagan av Fjällmaraton Sälen. Vi var ca 240 löpare (150 halvmaraton- och 90 maratonlöpare) som hade letat sig till Lindvallen.

Jag var lite osäker på vad jag skulle orka med. Musklerna i både ben och rygg hade ömmat hela veckan och ögonen sved under morgonen. Var det en förkylning på gång? Borde jag ha vilat mer efter min prestation på AXA Fjällmaraton? Jag räknade i vilket fall som helst med en tid mellan 4:30 och 5:00.

Starten på Fjällmaraton Sälen

Starten (Lindvallen)
Banan inleddes med asfaltslöpning och startfältet drog iväg i ett högt tempo – jag försökte dock att hålla ett lite lugnare tempo. En anledning till det höga tempot var nog att maraton- och halvmaratonlöpare startade tillsammans. Efter 7 km uppför den asfalterade vägen vek vi som skulle springa maratondistansen in på en led mot toppen av Östfjället. Dimman låg tät och jag såg nog inte mer än hundra meter framför mig.

Östfjällsstugan
Efter 3 km längs leden var jag framme vid vätskestationen vid Östfjällsstugan. Jag uppmanades att hålla koll på snitslarna innan jag gav mig iväg. När jag rundade knuten på stugan väntade obanad terräng och stenig stig. Jag log för mig själv medan jag sprang där. Älskar verkligen terränglöpning. Jag sprang ikapp och förbi några löpare som hade passerat mig på vägen upp.

Högfjällshotellet
Efter drygt 15 km när banan gjorde en andra sväng förbi Högfjällshotellet blev jag lite lurad av snitslarna för halvmaratonlöparna och yrade runt ett tag innan en annan löpare kom och visade vägen. Därefter väntade långa sträckor på hala spänger och genom steniga leder. De steniga partierna var påfrestande för fötter och fotleder.

Hemfjällstangen
Den här delen av banan gick längs en grusväg som först gick utför och sedan uppför. Benen hade börjat kännas trötta, så uppförsbacken var tung. Jag fiskade upp en energibar ur ryggsäcken och hoppades att den skulle hjälpa mig (jag hade svårt att få i mig den fastän jag tog små tuggor).

Dimmig led på Hemfjället

Hemfjället
Jag sprang den 8 km långa sträckan på kalfjället för mig själv. Vid 36 km-markeringen kollar jag på klockan och inser att jag har över en halvtimme på mig att ta mig i mål under fyra timmar. Jag hade ingen riktig koll på hur resten av banan såg ut, men jag bestämde mig helt enkelt för att fixa det.

Målet (Lindvallen)
Banan avslutades med drygt 2 km utförslöpning. Backen var ganska brant, så jag var tvungen att hålla igen lite. När det var 1 km kvar tittade jag på klockan igen – nu var det inte längre någon tvekan, jag skulle ta mig i mål under fyra timmar.

Jag och min skinnmedalj

Den officiella tiden blev 3:57:46 och jag belönades med en stilig skinnmedalj. Ännu ett lopp som jag kan känna mig riktigt nöjd med och det är bara att konstatera att jag är i mitt livs form just nu. Skönt att se att hård träning lönar sig.

Fjällmaraton Sälen 2014?
Jag gillade loppet och springer det gärna igen, men jag är ganska sugen på att testa UltraVasan som har sin premiär veckan innan Fjällmaraton Sälen nästa år.

2 kommentarer | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

AXA Fjällmaraton 2013

26 augusti 2013 av Fredrik

I fjol sprang jag AXA Fjällmaraton för första gången. Jag tyckte det var ett underbart lopp och innan jag hade tagit mig i mål hade jag bestämt mig för att springa igen. För två veckor sedan var det dags igen. (Ja, det här är ännu ett sent inlägg.)

Årets mål var att ta mig i mål under sex timmar – det skulle innebära en förbättring på ca 20 minuter jämfört med i fjol. Jag hade inte tränat riktigt som jag tänkt inför loppet, men jag var ganska säker på att klara mitt mål ändå.

Starten vid AXA Fjällmaraton 2013

Starten (Edsåsdalen)
En del av min strategi var att hålla mig långt fram vid starten för att undvika de värsta flaskhalsarna, så jag ställde mig långt fram i fållan för dem som skulle springa mellan fem och sex timmar. När jag stod där i fållan startade jag mig gps-klocka och fick se att batteriet nästan var slut – nåja, den var inte så viktig. Starten gick och vi sprang iväg.

I skogspartiet efter ett par kilometer bildas en kö av löpare. Jag lyckades ta mig förbi några, men det var i stort sett samma ryggar jag som jag följde ända upp till Skalknippen. Det gick fort ner för branten och jag fortsatte längs leden i ett högt tempo.

Ottsjö
Vid vätskestationen i Ottsjö gick det fort. Jag drack ett par muggar sportdryck och tog en kanelbulle med mig. Jag chansade på att vattnet i ryggan skulle räcka till nästa station (hade drygt en liter med mig från start). Jag tog det lugnt upp på Hållfjället och sprang på när det var flackt. Den tekniska utförslöpningen här är nog min favorit på banan.

Nordbottnen
I Nordbottnen tog jag lite pasta, focaccia och bälgade i mig sportdryck. Jag köade säkert en minut på att få ta smågodis också. Sedan fyllde jag ryggan med vatten och gav mig iväg.

Ottfjället
På stigen upp för ”Väggen” försökte jag bara hålla jämna steg med löparna framför. Jag hade ingen uppfattning om det gick långsamt eller jättelångsamt. Det blev inte många meter sprungna på vägen upp för Ottfjället, det kändes inte som att det var värt det. Innan jag var uppe tog även vattnet i ryggan slut (det visade sig senare att blåsan gått sönder – antagligen vid Nordbottnen). Vid vätskestationen fyllde jag på vatten, drack cola och tog med mig en näve lakrits. Jag hörde ett par löpare prata om att de aldrig sprungit över sex timmar tidigare. Jag blev förvånad. Hade vi redan passerat sex timmar? Jag kom inte ihåg hur långt det var kvar till mål. Skulle jag inte ens slå fjolårets tid?

Målet (Vålådalen) Precis som förra året gick det fort ner för Ottfjället. Jag hade turen på min sida, för jag halkade på både spänger och i gegga, men höll mig på fötterna. När jag kom ut på den tre kilometer långa grusvägen före mål gick det fort – så fort att det kan vara mitt livs snabbaste tre kilometer. Några undra meter före mål blir jag påhejad av en man som sa ”du har chans att klara 5:30”. Jag blev lite förvirrad, jag hade ju fått för mig att jag passerat sex timmar uppe på Ottfjället. När jag kort där efter gick i mål och insåg vilket fantastiskt lopp jag gjort, fick jag kämpa för att hålla emot tårarna. För första gången under min löparkarriär, kände jag jag mig nöjd med ett lopp.

Tiden
Jag sprang i mål på 5:28:18 vilket var drygt 51 minuter snabbare än fjolårets 6:19:42.

AXA Fjällmaraton 2014?
Ja, det blir en tur till Jämtlandsfjällen nästa år igen. Startplats och boende är ordnat.

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: ,

Tjejmarathon

12 juli 2013 av Fredrik

Det har snart gått två veckor sedan jag sprang Tjejmarathon så det är väl på tiden att jag bloggar om det.

Inför loppet
Uppladdningen inför loppet var inte den bästa. Jag hade tränat bra, men jag hade inte fått ro att förbereda mig mentalt. Dessutom blev jag stressad medan jag packade kvällen innan loppet, försov mig på morgonen och körde fel på vägen till starten utanför Norrtälje. Jag hann fram i tid och alla glada löpare och atmosfären vid starten fick mig att slappna av.

Loppet
Loppet gick längs Roslagsleden. Det var trångt inledningsvis. Stigen kantades av brännässlor och det var ingen som var sugen på att ta sig förbi någon annan. Det blev drygt en kilometer promenad innan vi kom fram till en väg och proppen släppte. Det var inget som stressade mig – jag hade inget tidsmål, utan var där för att få mer ultraerfarenhet. Efter ytterligare några kilometer på väg och åkermark hade jag dock passerat en hel del löpare och från 10 km sprang jag i stort sätt för mig själv.

När jag nådde den andra vätskestationen vid ca 30 km kände jag mig trött. Jag satte mig i skuggan och åt en macka i godan ro innan jag gav mig iväg igen. Jag började sätta upp kortare mål. Först skulle jag ta mig till klipporna vid 37 km. Det var jobbigt, men det gick. Framme vid klipporna var jag tvungen att gå. (Jag vet inte om någon vågade springa där.)

Klippor

Mitt nästa mål var vätskestationen vid 42 km. Jag hade fått ny energi ute på klipporna, men dessvärre hade jag inget vatten kvar. Jag är osäker på om det var nödvändigt, men jag varvade jag löpning med gång fram till stationen för att inte bli helt uttorkad.

Vid vätskestationen fick de fylla ryggan med vatten medan jag bälgade i mig cola – magen ville inte ha mer sportdryck. När jag gav mig av fick jag sällskap av en annan löpare. Vi sprang ihop ett par kilometer, men sedan önskade jag henne lycka till – jag var tvungen att gå igen.

Efter att ha växlat mellan gång och löpning ett tag, började klockan närma sig 53 km. Jag sprang och höll utkik efter målet och till sist såg jag det, ett litet mål med en skara glada funktionärer och fem andra löpare. Tiden blev 6:01:43.

Fredrik Norlin är ultra!

Det var ett trevligt lopp som jag gärna springer igen. Bra stämning och god service vid alla vätskestationer.

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: , ,

Backträning i Kungsberget

16 juni 2013 av Fredrik

På eftermiddagen hoppade jag in i bilen och åkte till Kungsberget för att komma igång med backträningen inför AXA Fjällmaraton och Fjällmaraton Sälen i augusti. Det var en fin solig dag med en temperatur runt 20°C.

Kungsberget

Jag började med att springa upp längs en av liftarna och vek sedan av på en asfalterad väg som slingrar sig upp till toppen. Det var otroligt jobbigt, men jag tog mig ända upp utan vila. Jag joggade ner igen och gav mig av uppför en andra gång, den här gången orkade jag inte hela vägen upp. Jag vilade ett tag och försökte på nytt. Jag kom inte långt förrän jag behövde vila igen.

Istället vek jag av in i skogen och hittade en stig att följa. Det är härlig känsla att ge sig ut på nya stigar. Jag sprang uppför och nerför och jag kom bort från stigen och var vilse ett tag för att senare hitta ut till skidbackarna igen. I sammanlagt två timmar sprang jag runt i berget och jag räknar med träningsvärk efter den här eftermiddagen. Det kommer definitivt att bli fler besök i Kungsberget innan fjällmarorna.

Stig

Kommentera | Kategorier: Träning | Taggar: , , , ,