Fredriks blogg

Jag springer maraton och längre lopp.

Tag Archives for: Tierra Arctic Ultra

Tierra Arctic Ultra 2016

04 september 2016 av Fredrik

Benen var helt slut, fötterna värkte och jag var hungrig. Huvudet var fullt av tankar. Det var mindre än en mil kvar av loppet. Det var då, under fjolårets upplaga av Tierra Arctic Ultra, som jag bestämde mig för att komma tillbaka i år och göra om alltsammans.

Tierra Arctic Ultra är ett lopp som går genom fantastiska fjällmiljöer, från Nikkaluokta till Abisko. En stor del av loppet går längs Kungsleden och man springer antingen 100 km och 1600 höjdmeter eller 120 km och 2500 höjdmeter.

Under loppet är man helt självförsörjande, vilket innebär att arrangören varken förser en med vätska eller energi längs banan – det finns dock gott om jokkar att ta vatten från och resten får man bära med sig tillsammans med den obligatoriska utrustningen.

På tävlingsdagen klev upp 3:30 för att hinna med att äta frukost, göra mig i ordning och städa ur stugan jag bodde i. Två timmar senare hade jag registrerat mig vid startfållan och träffat några bekanta löpare. Tyckte mig höra någon säga att det var 4°C. Jag kände mig lugnare än vad jag vanligtvis gör inför ett lopp.

Kl 6:00 bar det av. Inledningsvis springer man bland fjällbjörkar på spångar och över stenar. Jag kommer nog fyra kilometer innan jag inser att jag glömt starta klockan. Efter ett tag tornar fjälltopparna upp sig i horisonten och de kommer närmare och närmare.

Tierra Arctic Ultra

Skárttoaivi, Singitjåkka, Tuolpagorni, Vierramvare och foten av Kebnekaise.

Vid Tarfalabron tog vi som sprang den längre distansen en avstickare till Tarfala. Det är en sträcka som är väldigt stenig och besvärlig att springa. Jag snubblade och föll som en fura över stenarna vilket resulterade i ett stukat finger, några sår och ett par mosade punschrullar i ena bröstfickan. Jag blev lite chockad.

Efter att man varit till kontrollpunkten i Tarfala vänder man och springer tillbaka. När jag nästan var vid Tarfalabron igen, så halkade jag och stupade ner i en lerpöl. Jag hade lera långt upp på ena armen. Det hade nog gjort sig bra på bild, men jag stannade vid en jokk och tvättade mig, eftersom det började skava då det torkat.

Fredrik Norlin vid Tarfalajaure

Vid Tarfalajaure.

Det var mycket folk i rörelse vid Kebnekaise fjällstation och leden bort mot Singi – kul att se att fjällen lockar så många. Nästan alla hejade när man kom springandes.

När jag spungit ett tag – lite längre än vad jag kunde minnas från i fjol – kom jag till platsen där leden åter igen delar sig för de båda distanserna. Jag följde en stig som bjöd på ett par hundra höjdmeters klättring. Där uppifrån får man en storslagen vy över Tjäktavagge. På vägen ner mot dalen skrattar jag för mig själv och konstaterar att det är en fantastiskt vacker plats.

Tjäktjavagge

Tjäktjavagge.

Efter ungefär halva distansen börjar det regna. Jag såg medtävlande som började plocka fram sina regnjackor. Själv bestämde jag mig för att låta jackan förbli nedpackad och lät istället regndropparna svalka mig. Leden blev bitvis ganska lerig och hal. Jag har dålig koll på hur länge det regnade egentligen – en timme kanske.

Jag var medveten om att jag slarvade med energiintaget. För sött, sa kroppen när jag pytsade i mig sportdryck och energikuber. Mina tunnbrödrullar med extra mycket jalapeñomjukost var däremot en höjdare. Jag intalade mig själv att vattnet från jokkarna var rena rama raketbränslet.

Vid en av kontrollpunkterna frågar en kvinna om jag ramlat. Konstig fråga, tänker jag, men berättar om vurporna vid Tarfala. När jag sprungit ett tag känner jag hur det svider på vänster knä och när jag tittar så upptäcker jag att det är jordigt och att jag har ett blödande sår. Jag fattar inte alls när jag kan ha fått det. Det var dock inte värre än att jag kunde tvätta såret med vattnet ur en av mina flaskor.

Även om jag inte springer för att slåss om topplaceringarna, så triggas tävlingsinstinkten igång när man ser löpare framför en – eller när man upptäcker att någon närmar sig bakifrån. Jag lyckas jaga ikapp en del löpare under loppet, men de flesta har fel färg på nummerlapparna – jag vill passera löpare med röda lappar, de med blå springer den kortare distansen.

I fjol skulle man upp till Tjålmevagge och vända när man passerat Alesjaurestugorna. En stigning på ett par hundra höjdmeter som bjöd låren på redigt med stryk. I år sprang man bara förbi. Synd, både för att jag visste att jag hade klarat det snabbare i år och för att årets resultat inte skulle kunna jämföras med fjolårets.

Alesjaure

Alesjaure.

Det är egentligen ganska fint där man springer med sjöarna på höger sida, men ändå känns det leden lite tråkigare här. Och myggigare. Energin tryter och jag börjar längta efter att gå i mål.

Vid Kartinvare kommer jag ikapp några löpare som tidigare passerat mig. Återigen sätter tävlingsinstinkten in och jag bestämmer mig för att skaffa så mycket försprång jag kan på stigen ner för berget. Jämfört med de trötta stegen jag tog tidigare, så känns det som om jag flyger fram.

Nere vid Abiskojaure, när det är ungefär en mil kvar, plockar jag fram pannlampan. Den sista biten är jobbig. Fötterna har tagit mycket stryk och jag springer mest där det är lättsprunget, annars går jag.

Abiskojaure

Vid Abiskojaure.

Plötsligt kom jag att tänka på att de bjöd på saft vid målet året innan och att det hade varit riktigt gott. “Ett par kilometer till, sen får du saft”, sa jag till mig själv och roades av det. Jag fortsatte att peppa mig själv med tramsiga ramsor om saft. Jag till och med sjöng om saft.

Strax efter midnatt, efter 18 timmar och 16 minuters löpning, passerade jag mållinjen utanför turiststationen i Abisko. Det var så skönt att vara framme. Jag bjöds på både saft och en otroligt god soppa. (Nästa gång kommer jag att sjunga om den.)

Jag gjorde ett hyfsat lopp, men jag hade siktat på en tid under 18 timmar, så jag kände mig inte helt nöjd. Det blev en 18:e plats och jag hamnade ungefär i mitten på resultatlistan.

Kommentera | Kategorier: Tävling | Taggar: ,

Anmäld till Tierra Arctic Ultra 2016

01 januari 2016 av Fredrik

I fjol anmälde jag mig till Tierra Arctic Ultra för att jag inte fick någon startplats i mitt drömlopp, UTMB. Det visade sig vara fantastiskt lopp. Någonstans mot slutet av de 120 km, när fötter och ben värkte och jag hade svårt att skilja på buskar och människor, så kände jag att det var det där jag ville göra – springa de där små loppen där man springer ensam i timmar. Det var nog i samma stund som drömmen om UTMB försvann.

I augusti blir det ett besök i fjällvärlden igen och förutom att springa Tierra Arctic Ultra så tänker jag göra en eller ett par turer upp på Kebnekaise också.

Bild som jag tog under loppet i fjol.

Bild som jag tog under loppet i fjol.

Ännu en bild från i fjol.

Ännu en bild från i fjol.

Arrangörens video från 2015. Det ska naturligtvis vara Views och inte wives 🙂

Kommentera | Kategorier: Allmänt | Taggar: , ,

Anmäld till Tierra Arctic Ultra 2015

18 januari 2015 av Fredrik

I onsdags var det dragning i UTMB-lotteriet. Även om jag inte hade räknat med att få en startplats i år, utan mest registrerat mig för att ha större chans nästa år, så hade jag börjat hoppats på att få stå på startlinjen i Chamonix redan nu i augusti. Så blir det inte.

Istället anmälde jag mig till Tierra Arctic Ultra – även det i augusti. Ett 120 km långt lopp på Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko som jag var sugen på att springa redan förra året. Det kan inte bli annat än fantastiskt.

Video från en av fjolårets deltagare.

2 kommentarer | Kategorier: Allmänt, Tävling | Taggar: , , ,